Senaste inläggen

Av Linda - 10 mars 2014 23:25

Att vi inte pratar längre..

Varför är det bara jag som ska försöka hela tiden? 

Skulle inte tro det. 

Så det är inte så konstigt alls att vi inte pratar så mkt..

Tycker jag iaf.

Men du har ingen aning om varför.

Men jag tänker inye ya på mig hela arbetet.


Sådeså..

Av Linda - 10 december 2013 22:25

Nu var det längesen igen sen jag skrev igen.

Men det känns inte som om jag riktigt har haft tiden på min sida. Eller ja, tid har jag väl kanske haft.

Men när man jobbar så mkt så är det väl mest orken som tryter och ens prioriteringar ligger väl på annat håll. 

Mitt liv är så jäkla inrutat just nu. Jobbar, sover, tar hand om hemmet och jobbar lite mer och försöker stävja smärtor i olika intensiteter och former.

Liksom ingenting annat. Det är livet just nu.


Ensamt som fa.an


Gudars vad jag saknar dom dära människorna som försöker finna lyckan i USA. Och ska jag vara ego som så hoppas jag inte på att dom lyckas. Men klart jag vill att dom ska hitta sitt ställe nångång. Självklart..

Saknar E och T också. Och jag har ju haft tankar på att åka till dom länge nu. Men det blir liksom inte av.

Och jag saknar P ibland också. Det var ju en människa som inte för jätte, jätte längesen stod mig sjukt nära. Och jag hade inte haft någe emot att det skulle kunna vara så igen.

Ja jag vet inte hur man gör för att känna sig mindre ensam.

Visst, jag är runt folk hela dagarna, på jobbet. Men jag vet inte hur dom tycker om mig där och jag tror inte att det är någon där som skulle vilja umgås privat. Jag gillar verkligen några stycken där.

Men som vuxen så frågar man inte som man gjorde när man var barn om man skulle leka bara sådär.




Av Linda - 28 augusti 2013 00:06

Imorrn blir det Arbetsförnedringen igen då. För nu har jag faktiskt inga nya pass inbokade. Jobbade sista nu ikväll.

Och dom säger ju det, första arbetslösa dagen. Då ska man in och påanmäla sig igen.

Inte för att jag kommer få ut så mkt av stämpelpengar pga den där jäkla nedsättningen i 40 dagar. 

Och jag kommer sakna dom på jobbet. Och jag kommer sakna att ha något att göra om dagarna.


Imorrn ska jag ta mig tid att träffa en kompis som har det väldigt jobbigt just nu. Vi syns rätt så sällan.

Önskar att jag kunde göra något för henne.

Det blir Birsta, Waynes Coffe och sen lite kikandes runt i affärer. Som vanligt på våra dejter.


Åsså blir det typ till att komma ifatt med hushållet som alltid får komma i skymundan när jag jobbar, eftersom att dom jag bor med inte ser vad jag ser tydligen.


Och imorrn åker mina systrar till Skåne. Varför frågade ingen mig om jag också ville följa med?  

Jaja, jag förmodar att det blir så när man inte har så mkt kontakt. 



Av Linda - 24 augusti 2013 11:08

Inget att tala om iaf känns det som. För jag måste ta allt jobb jag någonsin kan. Ligger man på latsidan så finns det ingen chans i världen att man kommer få något mer varaktigt.

Men nu finns det ju dom som bara ska ha före. That´s it..

Nämen jag jobbar och jobbar och jobbar. Har inte varit hemma på 5 helger nu.

Denna helg ville karln att jag skulle följa med upp till Umeå när han har tävling, men inte då. Jag jobbar.

Tur att jag trivs då iaf. Annars hade det varit förjäkligt. 

Men jag börjar bli lite orolig över hur det kommer bli när det ska genomföras denna omorganisation. 

Jag menar, vart kommer vi vikarier hamna då? Och då kommer det ju en massa andra vikarier också och ska slåss om passen. Det enda jag kan säga är att det är tur att man är uska och har körkort då. Men de allra flesta är ju uskor nu för tiden och kör bil. Menmen.. what to do liksom?!


Nämen det är väl bara att hoppa in i duschen och börja göra sig i ordning för kvällens pass. 

Av Linda - 28 juli 2013 20:32

Nä du, det känns inte som så. Inte den här sommaren. Nån ledig dag här och där, men int så mycket mer än så. 

Men som det känns just nu så skulle jag vilja jobba mer. Och gärna lite nätter. 


I helgen nu så fick jag det bekräftat att det fortfarande inte riktigt är legitimt med att berätta att man har fibro. 

Den sjukdomen tänks fortfarande på som kärringsjukan. Att det är något av en trend bland människor som är lata av sig och inte tex orkar jobba och så. Det är lite av en trend att säga att man har fibro.

Och det gör det ju oerhört mkt svårare för oss som verkligen har det att känna oss trodd på. 

Och det gör även att man inte gärna berättar att man har det eller pratar om det överhuvudtaget. 

Samma är det ju med migrän. Lite huvudvärk har ju ingen dött av, eller?

Hoppa och skit så får ni randiga ben! Det är det enda jag har att säga. 

Jag menar, hur kan andra människor säga med säkerhet att jag tex inte har ont eller är sjuk, bara för att det inte syns?

Bara för att jag kommer på jobbet och biter ihop och gör allt ni frågar och säger till mig betyder inte att jag inte har ett helvete när jag tex kommer hem. Ni vet inte hur mkt smärtstillande jag får peta i mig i perioder. 

Eller hur jag får lista ut allt eftersom hur jag kan göra vissa saker och moment utan att överanstränga mina leder och muskler så att jag inte sitter i soffan sen och nästan gråter av smärta. 

Nu är det inte alla i ens närhet som tror det sämsta om människor som säger att dom har fibro. 

Inte alls. Men jag tror att det är en sjukdom som man själv behöver ha för att ha någon riktigt äkta förståelse.

För det är så svårt för mig att förklara för den som inte har det hur det är. 

Det är nästan omöjligt. Och det gör det mkt svårare eftersom att det inte syns på mig.


/Linda..



Av Linda - 4 juli 2013 21:37

Jag har suttit och snabbläst igenom min gamla blogg. Den jag hade innan denna. Den jag uppdaterade lite oftare. 

Den jag hade när jag började må så skit. Den jag hade under sjukskrivningen och kaossommaren.


Kaossommaren. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den med ett annat ord. Den var ren och skär kaos.

Sörja. Vart man än satt fötterna så råkade man sätta dom i en grå, klistrig sörja.

Hela min värld och syn på människor och situationer blev ruckad.

Det hände så mkt skit (och det går inte ens att förklara hur mkt skit det var) den sommaren, men sjukt nog så var det en väldigt fin sommar också.

Den lärde en mkt. Man fick en ny syn på saker och ting. Man fick en ny syn på sig själv.

Men det är en himla massa saker som jag ångrar och vill, antingen, göra ogjort eller på ett annat sätt.

Och den sommaren har fört med sig stora och jobbiga efterdyningar som man än idag får brottas med.

Men jag tror ju på andra chanser och till slut så kommer allt bli bra igen.

På nåt sätt. Jag vet det.


Och sjukskrivningen och alla dessa händelser runtom den. 

Det känns som om det är så längesen, men det är det inte. Men jag mår ju väldigt mkt bättre, men vissa dagar så känner jag igen tecknen så fruktansvärt mkt. Och jag känner igen mina känslor och tankar. 

Och jag hinner bli rädd. Verkligen. För jag vill inte hamna där nere igen. I det bäcksvarta hålet.

Men jag vet och är medveten om att jag inte är frisk än. Och jag kommer kanske aldrig riktigt bli det. 

Utan man kanske alltid kommer behöva tippa lite på tårna och vara lite extra försiktig.

Och visst, ibland känner jag att det kanske skulle vara bra med lite piller igen. Men jag vill inte.

Men jag mådde ju bättre på dom.

Men de bra dagarna överväger de dåliga dagarna med hästlängder och så länge det är så, ja då är jag nöjd. 


Och så är det detta med värken också då. Men det är ju ett kapitel för sig.

Ett stort kapitel. Och det är ett kapitel som jag kommer få dras med livet ut.


Linda..

Av Linda - 3 juli 2013 20:34

Det är vad mitt liv består av just nu. Det jobbas hela tiden tycker jag. Och mkt jobbiga tider. 

Jag får verkligen tvinga iväg mig själv vissa mornar. Och inte får man någon semester. Bara dom dära vanliga varannan helg. Jaja, jag kan klaga bäst jag vill. Men detta är ju livet för en vikarie. 

Man är livegen liksom..


I helgen som var så kom D på att vi skulle börja 3 stenhårda månader from den 1/7. Hans egna idé. 

Men den gäller hela familjen.

Och det betyder, inte äta någe skit och träna minst 5 dagar i veckan. Och hittills har det ju funkat bra.

Iaf för mig. Och nog 17 så behövs dessa 3 månader. Jag menar, i september är det ju Tjurruset och jag vill ju inte dö när jag kryper runt den där milen. Men iaf, så har jag cyklat nu dessa 3 första dagarna, men jag måste komma på någe annat jag kan göra också så att man kan alternera liksom. 


Nästa vecka blir P 14 år. Alltså, 14 år. Helt sjukt! Nyss sprang han runt i blöjor. Nu springer han runt och är stor i munnen och en allmän tonåring. 14 år! Gudars så gammal jag börjar känna mig..


Linda..

Av Linda - 12 juni 2013 23:08

Juni-månad är en månad som är en stor ångestmånad för mig. 

Jag vet att det låter jätte fjantigt för många, men för mig är det lika jobbigt varje år. Och ju äldre jag blir så blir vissa saker jobbigare och jobbigare.


1.) Studenten. Jag vill låsa in mig själv varje år vid denna tidpunkt då så många tar studenten. 

Jag mår så psykiskt illa när jag hör dessa studenter skråla och skräna. Och inte är det för att jag inte gillar fulla småungar, utan det enda jag ser är hur jag missade det. Jag fick aldrig vara med om en av de största sakerna i ens liv.

Att ta stundenten. Att stå på ett flak och skråla och skräna. Nu är det inte just skrålningen och skräningen jag vill åt utan att få ha varit en ung människa med (förhoppningsvis) så mkt hopp och visioner om framtiden.

Jag känner helt enkelt att jag har missat något stort. Och det ger mig livsångest varenda jävla år vid denna tid.

MEN, jag vill understryka, att jag ångrar aldrig min son som kom istället för studenten. Men jag kan inte hjälpa att jag har denna känsla varje år, varje juni.


2.) Jag fyller år. Och det är inte det att jag blir äldre som jag mår dåligt över, utan det är en så fjantig grej att man inte blir ihågkommen. Det spelar ingen roll att man säger att ju äldre man blir ju mindre bryr man sig. 

Jag tror inte på det. Inte för en sekund. För jag tror att att de allra flesta gillar, även om dom säger annorlunda, att bli ihågkommen. Och då menar jag inte med en massa blommor och blader och en hög med presenter.

Utan bara att någon tänker på en.



Fjantiga jag? Kanske det..


Nu ska jag ta en öl och kolla skräck och ångest:a vidare..

Skapa flashcards