Juni-månad är en månad som är en stor ångestmånad för mig. 

Jag vet att det låter jätte fjantigt för många, men för mig är det lika jobbigt varje år. Och ju äldre jag blir så blir vissa saker jobbigare och jobbigare.

1.) Studenten. Jag vill låsa in mig själv varje år vid denna tidpunkt då så många tar studenten. 

Jag mår så psykiskt illa när jag hör dessa studenter skråla och skräna. Och inte är det för att jag inte gillar fulla småungar, utan det enda jag ser är hur jag missade det. Jag fick aldrig vara med om en av de största sakerna i ens liv.

Att ta stundenten. Att stå på ett flak och skråla och skräna. Nu är det inte just skrålningen och skräningen jag vill åt utan att få ha varit en ung människa med (förhoppningsvis) så mkt hopp och visioner om framtiden.

Jag känner helt enkelt att jag har missat något stort. Och det ger mig livsångest varenda jävla år vid denna tid.

MEN, jag vill understryka, att jag ångrar aldrig min son som kom istället för studenten. Men jag kan inte hjälpa att jag har denna känsla varje år, varje juni.

2.) Jag fyller år. Och det är inte det att jag blir äldre som jag mår dåligt över, utan det är en så fjantig grej att man inte blir ihågkommen. Det spelar ingen roll att man säger att ju äldre man blir ju mindre bryr man sig. 

Jag tror inte på det. Inte för en sekund. För jag tror att att de allra flesta gillar, även om dom säger annorlunda, att bli ihågkommen. Och då menar jag inte med en massa blommor och blader och en hög med presenter.

Utan bara att någon tänker på en.

Fjantiga jag? Kanske det..

Nu ska jag ta en öl och kolla skräck och ångest:a vidare..