Tänkte på en sak igår, när jag stod och fixade till mitt kvällsfika. 2 hårdbrödmackor,en med leverpastej och en med ost och gurka. Och när man står där och skär till pastejen och hyvlar osten så slinker det ALLTID ner en ostskiva och en skiva pastej. Det är som om man måste "taste the goods" innan man lägger dom på mackan. Varför? Jag menar, det är ju inte så att man INTE vet redan hur dom smakar. Man köper ju liksom inte grisen i säcken om man säger så.  

Varför gör man så? 

// Linda..

för resten av mitt nya sundare liv. Det måste bara bli så. Idag var jag på mitt första möte med min dietist. Och det var intressant. Visserligen så fanns det inget som om sa som jag INTE redan visste. Jag VET hur man ska äta, röra på sig och bete sig i denna fråga, men jag når bara inte fram. Varför? Jag vet inte..helt ärligt. JAG VET INTE!! Och det är jäkligt konstigt, just eftersom att jag EGENTLIGEN vet. Men hade jag inte haft dessa absurda tankar så hade jag kanske tagit mig över denna enorma tröskel, men nu kan jag inte det. Och dessa tankar är VERKLIGEN sjuuukt absurda. Helt sanslösa och det vet jag, min sunda del i hjärnan. Men inte min ätstörningsdel. Hon tyckte inte att jag kunde räknas rent som nån som har en ätstörning, men att jag absolut ligger på gränsen pga mitt osunda förhållningssätt till mat, socker och ätning. Och pga dessa absurditeter..(nytt ord låter det nästan som, haha..) Men i alla fulla fall, vi skulle börja med små steg och med nånting som jag vet får mig att må bättre. Att börja äta frukost! Jag snittar en måltid om dagen och det är middag, den enda måltiden som vi alla äter tillsammans. Men utöver det så är ju jag allt som oftast hemma ensam under de andra måltiderna och då känner jag väldigt, väldigt sällan behov av att käka varken frukost eller lunch. Och när mitt blodsocker sjunker så är det såååå mkt enklare att byta ut måltider mot snabba lösningar. Och mina snabba lösningar heter läsk. Coca-cola oftast. Men gärna Red Bull när det går. Och egentligen så tar det typ kaaanske 2 minuter till och ställa sig och göra en macka istället eller värma en matlåda från middagen dagen innan. Men ICKE.. Jag är såååå jäkla less på matbestyren bara, jag är såååå "over it", ge mig ett piller som tar bort hungern liksom. Och ge mig verkligen ett piller som tar bort mitt begär till det söta vita skiten. Till drogen. Till SOCKRET!! 

Jag avskyr mig själv! Jag äcklas av mig själv! Och om jag gör det så är det ju självklart att andra också gör det..inga konstigheter där inte.

Men jag måste nånstans hoppas och tro att denna hjälp kommer att förändra mig och förändra min syn på både mig själv och den vita drogen. För jag orkar snart inte mkt längre, absurditeterna kryper närmre och närmre och det vill jag inte, för det kan bli riktigt farligt. Och det VILL JAG INTE!!

//Linda..

Det är jag det. Som jag nyss skrev som svar till en kommentar jag fått så går jag faktiskt rätt ofta runt o dagarna och tänker på blogginlägg och tänker att det ska jag skriva senare. Men när jag väl sätter mig vid datorn så är det som bortblåst. Finns det någon som har råd om hur man får ett bättre minne? För det här är ju helt galet. Det är allt från bloggen till p-piller. Och mellan dom två sakerna är spannet vääääldigt brett för mig. Som jag alltid sagt, det är tur att huvudet sitter fast på axlarna, annars hade jag glömt det också nånstans. Och det skulle se ut de..haha..

Och nu tänker väl folk att: herre gud, att glömma att blogga är väl inget att bry sig i och nä, det kanske det inte är, men ibland är detbåde skönt och behövligt att skriva av sig. Speciellt när man inte har en riktig människa att prata med. Visserligen så är det nog inga människor som läser det jag ibland skriver heller, men jag kan väl få lura mig själv med det iaf. 

P-piller däremot, KOM IHÅG, ETT MÅSTE!!  

Att man kan  hela tiden skjuta på saker, att det kan man ta senare. Det finns tid. Och det gör det kanske, men man blir ju inte yngre. Så framtiden försvinner ju förbi utan att man gör nånting med den. Men det känns inte som om man kan göra så mkt när man sitter arbetslös och är beroende av en annan människa som egentligen inte är så nänligt inställd till det. Och jag fattar ju varför, jag är ju vuxen och ska ju kunna klara mig själv. Och det vill jag ju också kunna göra, men det var som jag sa en dag till hen att är man en del av en familj, där det är meningen att man ska leva och frodas och vara tillsammans, ja då måste man kanske ibland behöva styra skutan själv. När ens partner sitter i trångmål. För jag skulle göra samma sak, utan att fråga. Men jag förstår, jag köper resonemanget. Absolut!

Men det är svårt att ha en leende mask varje dag när man känner att man egentligen bara är en börda för någon. 

Jag vill inte vara någons börda..jag vill inte vara någon annans ansvar. MEN är man en del i en familj så måste man få känna att man har denna i ryggen om det skulle vara något. Det är en familj för mig..