Nä du, det känns inte som så. Inte den här sommaren. Nån ledig dag här och där, men int så mycket mer än så. 

Men som det känns just nu så skulle jag vilja jobba mer. Och gärna lite nätter. 

I helgen nu så fick jag det bekräftat att det fortfarande inte riktigt är legitimt med att berätta att man har fibro. 

Den sjukdomen tänks fortfarande på som kärringsjukan. Att det är något av en trend bland människor som är lata av sig och inte tex orkar jobba och så. Det är lite av en trend att säga att man har fibro.

Och det gör det ju oerhört mkt svårare för oss som verkligen har det att känna oss trodd på. 

Och det gör även att man inte gärna berättar att man har det eller pratar om det överhuvudtaget. 

Samma är det ju med migrän. Lite huvudvärk har ju ingen dött av, eller?

Hoppa och skit så får ni randiga ben! Det är det enda jag har att säga. 

Jag menar, hur kan andra människor säga med säkerhet att jag tex inte har ont eller är sjuk, bara för att det inte syns?

Bara för att jag kommer på jobbet och biter ihop och gör allt ni frågar och säger till mig betyder inte att jag inte har ett helvete när jag tex kommer hem. Ni vet inte hur mkt smärtstillande jag får peta i mig i perioder. 

Eller hur jag får lista ut allt eftersom hur jag kan göra vissa saker och moment utan att överanstränga mina leder och muskler så att jag inte sitter i soffan sen och nästan gråter av smärta. 

Nu är det inte alla i ens närhet som tror det sämsta om människor som säger att dom har fibro. 

Inte alls. Men jag tror att det är en sjukdom som man själv behöver ha för att ha någon riktigt äkta förståelse.

För det är så svårt för mig att förklara för den som inte har det hur det är. 

Det är nästan omöjligt. Och det gör det mkt svårare eftersom att det inte syns på mig.

/Linda..

Jag har suttit och snabbläst igenom min gamla blogg. Den jag hade innan denna. Den jag uppdaterade lite oftare. 

Den jag hade när jag började må så skit. Den jag hade under sjukskrivningen och kaossommaren.

Kaossommaren. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den med ett annat ord. Den var ren och skär kaos.

Sörja. Vart man än satt fötterna så råkade man sätta dom i en grå, klistrig sörja.

Hela min värld och syn på människor och situationer blev ruckad.

Det hände så mkt skit (och det går inte ens att förklara hur mkt skit det var) den sommaren, men sjukt nog så var det en väldigt fin sommar också.

Den lärde en mkt. Man fick en ny syn på saker och ting. Man fick en ny syn på sig själv.

Men det är en himla massa saker som jag ångrar och vill, antingen, göra ogjort eller på ett annat sätt.

Och den sommaren har fört med sig stora och jobbiga efterdyningar som man än idag får brottas med.

Men jag tror ju på andra chanser och till slut så kommer allt bli bra igen.

På nåt sätt. Jag vet det.

Och sjukskrivningen och alla dessa händelser runtom den. 

Det känns som om det är så längesen, men det är det inte. Men jag mår ju väldigt mkt bättre, men vissa dagar så känner jag igen tecknen så fruktansvärt mkt. Och jag känner igen mina känslor och tankar. 

Och jag hinner bli rädd. Verkligen. För jag vill inte hamna där nere igen. I det bäcksvarta hålet.

Men jag vet och är medveten om att jag inte är frisk än. Och jag kommer kanske aldrig riktigt bli det. 

Utan man kanske alltid kommer behöva tippa lite på tårna och vara lite extra försiktig.

Och visst, ibland känner jag att det kanske skulle vara bra med lite piller igen. Men jag vill inte.

Men jag mådde ju bättre på dom.

Men de bra dagarna överväger de dåliga dagarna med hästlängder och så länge det är så, ja då är jag nöjd. 

Och så är det detta med värken också då. Men det är ju ett kapitel för sig.

Ett stort kapitel. Och det är ett kapitel som jag kommer få dras med livet ut.

Linda..

Det är vad mitt liv består av just nu. Det jobbas hela tiden tycker jag. Och mkt jobbiga tider. 

Jag får verkligen tvinga iväg mig själv vissa mornar. Och inte får man någon semester. Bara dom dära vanliga varannan helg. Jaja, jag kan klaga bäst jag vill. Men detta är ju livet för en vikarie. 

Man är livegen liksom..

I helgen som var så kom D på att vi skulle börja 3 stenhårda månader from den 1/7. Hans egna idé. 

Men den gäller hela familjen.

Och det betyder, inte äta någe skit och träna minst 5 dagar i veckan. Och hittills har det ju funkat bra.

Iaf för mig. Och nog 17 så behövs dessa 3 månader. Jag menar, i september är det ju Tjurruset och jag vill ju inte dö när jag kryper runt den där milen. Men iaf, så har jag cyklat nu dessa 3 första dagarna, men jag måste komma på någe annat jag kan göra också så att man kan alternera liksom. 

Nästa vecka blir P 14 år. Alltså, 14 år. Helt sjukt! Nyss sprang han runt i blöjor. Nu springer han runt och är stor i munnen och en allmän tonåring. 14 år! Gudars så gammal jag börjar känna mig..

Linda..