Nu var det längesen igen sen jag skrev igen.

Men det känns inte som om jag riktigt har haft tiden på min sida. Eller ja, tid har jag väl kanske haft.

Men när man jobbar så mkt så är det väl mest orken som tryter och ens prioriteringar ligger väl på annat håll. 

Mitt liv är så jäkla inrutat just nu. Jobbar, sover, tar hand om hemmet och jobbar lite mer och försöker stävja smärtor i olika intensiteter och former.

Liksom ingenting annat. Det är livet just nu.

Ensamt som fa.an

Gudars vad jag saknar dom dära människorna som försöker finna lyckan i USA. Och ska jag vara ego som så hoppas jag inte på att dom lyckas. Men klart jag vill att dom ska hitta sitt ställe nångång. Självklart..

Saknar E och T också. Och jag har ju haft tankar på att åka till dom länge nu. Men det blir liksom inte av.

Och jag saknar P ibland också. Det var ju en människa som inte för jätte, jätte längesen stod mig sjukt nära. Och jag hade inte haft någe emot att det skulle kunna vara så igen.

Ja jag vet inte hur man gör för att känna sig mindre ensam.

Visst, jag är runt folk hela dagarna, på jobbet. Men jag vet inte hur dom tycker om mig där och jag tror inte att det är någon där som skulle vilja umgås privat. Jag gillar verkligen några stycken där.

Men som vuxen så frågar man inte som man gjorde när man var barn om man skulle leka bara sådär.