Ett kapitel börjar komma till sin ände och ett annat börjar strax därpå. Jag hoppas att nästa kapitel bjuder på skratt. Skratt kan man inte få för mkt av egentligen. Jag behöver få skratta mera. Mitt psyke behöver det. Min kropp behöver det. Så nästa kapitel hoppas jag innehåller mkt, mkt mer skratt.   

Och snart så ska jag och den däringa där ge oss på ett nytt hälsosammare liv. Försöka få till lite striktare rutiner och lite regler. Både för oss själv och för barna. För den sista tiden så har det blivit lite si och så med det. Men man märker att man själv mår sämre av att inte ha rutiner och man märker absolut grabbsen att dom behöver få tillbaka rutiner, riktlinjer och lite bättre regler. Så då är det så det får bli helt enkelt. Det kommer bli mkt, mkt, mkt knorr och gnäll och suck och stön i början.  Och det gäller även från oss vuxna. Det kommer ta mkt vilja..ren och skär jäkla envishet, men det kommer iiiiiinte vara speciellt kul alla ggr. Men det är bara att fokusera på att allt kommer bli lättare och till slut så är det mitt, våra liv. Så nu blir det: hushållssysslersschema, matmenyer för en vecka i taget och 2 vuxna som står orubbliga i det dom säger. Iaf när det kommer till att hålla speltider. Det finns annat här i livet än att spela dator och tv-spel. 

Men i slutändan, nångång där framme, så kommer mina grabbs att tacka mig. Det här kommer bli bra.

Det känner jag...leeeeeet´s gooooo!!!!

//Linda..

Inte..det blir inte operation. För det första så "kvalificerar" jag mig inte till en operation och skulle jag ha gjort det så skulle jag ha tackat nej. För jag är där jag är pga helt fel anledning. Jag har inte blivit tjock för att jag äter för mkt mat. För jag äter inte. 1 gång per dag käkar jag allt som oftast, middag, tillsammans med barna. Men det är också det jag äter i matväg. Nej mitt problem ligger i att jag är sockerberoende. Jag byter ut måltider mot dricka. Eller i perioder, mot Red Bull. Sen käkas det socker. Jämt och ständigt. Går inte en enda dag utan att det är godis, snacks, dricka, nånting! Så jag har fått en remiss till Ångestenheten, för att få börja träffa psykolog och dietist. Dietisten som jag fick remissen av sa att jag har en ospecificerad ätstörning. Och det kan jag ju hålla med om, för jag har ju allt annat än ett sunt förhållande till detta med mat eller ja, till socker. Men att gå på denna informationsträff i viktgruppen var mkt nyttigt för mig, även om jag inte siktar mot en op längre. Träffen gav mig bekräftelse på att jag skulle lita på min magkänsla. Och det känns som helt rätt beslut. Så nu får jag ju förhoppningsvis hjälp att tackla mitt dilemma från ett annat håll. Det kommer ju absolut att ta sin tid, det är ju inget man gör på en grisblink, men i slutändan kommer det nog att bli bra. Måste bara ha ett jävla anamma och inte ge upp när det blir jobbigt. 

Och det kommer det att bli, för att tappa minst 30 pannor är ingen barnlek. Men jag bara MÅSTE, för min kropp håller bokstavligen talat på att gå sönder. Och jag är ju för i helvete BARA 30 år. Ens liv ska inte begränsas då, inte mer än vad min fibro redan gör då´rå. En grej får liksom räcka känns det som. Och mina barn förtjänar att ha en morsa som orkar. Orkar leka. Orkar leva. Orkar vara. Orkar, Orkar, Orkar!!!!

//Linda..

Ja du, det vet jag faktiskt inte. Men det ska man ha klart för sig, att livet är inte och blir nog aldrig som förväntar sig. Känns konstigt dock att denna långa tid bara ska vara över nu. Känns orättvist att det bara ska ligga på mig. 

För det köper jag inte. Men det är som det är nu och då får det vara så då. Jag, självklart, hoppas att nångång, längre fram, nångång. Att man iaf kan prata om sörjan och ta det därifrån. Jag hoppas iaf. Och skulle du nånsin läsa detta inlägg så vill jag säga, igen, Jag älskar dig och kommer alltid att göra!   Och jag är genuint ledsen över allting som har hänt och hur det har utspelat sig. Men som du alltid har sagt till mig, i alla år, att detta sker nog för ett skäl. Det är meningen, men jag är hundra på att det inte alltid behöver vara såhär och att alla kan ändra sig. Jag VET att alla kan det och jag vet att alla är värda nya chanser. Jag intalar mig själv att det kommer. Nångång, nån dag, senare.

//Linda.. 

Som sagt, satt nyss och kollade runt på nåra av bloggarna som kommer upp på bloggplatsen.se´s RAMPLJUSET. 

Och alla har ju nåt att skriva om, nåt att berätta. Antingen så är dom 3 barns morsor och bara är 29 och har all världens spring i benen, tränar, är pyssliga och alldeles  normala. Eller så har man en hobby, ett intresse som man brinner för och som man gärna vill visa upp och få feedback på, tex: foto, smycketillverkning, rita osv. Eller så skapar man en viktblogg. Osv Osv... Själv har jag en blogg för att jag ska kunna bara skriva av mig, "spy galla", you name it. 

Men jag är inge intressant så, ärlig och rak och öppen...ja..men inte intressant så att man lägger upp bilder på det man gör (mina få försök till smycken) eller har ett intressant jobb (arbetslös), är visserligen bara 30 år och har 2 pojkar (och det som ska vara nåt speciellt med det är väl isf att min största pojke blir 13 år i sommar, så då kan ni ju räkna ut hur ung jag var när jag fick första). Och jag tränar inte som nån tok utan jag är ett "fettblobba", men med en smal mig på insidan. Måste bara komma till ögonblicket då motivationen och att jag äcklas så fruktansvärt av mig själv slår mig i bakhuvudet och jag tar mig i kragen och gör nåt åt det. Men allt det där kommer hoppas jag, min dag att ha nåt roligt på fritiden att göra, ett tillfredsställande jobb, tränar, gått ner 30 kg och en uber sprallig och påhittig morsa i alla väder. Så just nu så nöjer jag mig med att skriva av mig, "spy galla", vara rak, ärlig och öppen. 

Min dag kommer!!!  

// Linda..

Är mest jävligt och då menar jag riiiiktigt jävligt less på att inte ha ett enda korvöre på fickan. Och det är BARA den 3/1-12. Så det är låååångt kvar tills man får nån som helst slant in på kontot. Hade man haft allt i matväg så hade jag int klagat, men när det inte är så, ja då blir jag en bitterfitta lite nu och då. Tyvärr..

Ska panta burkar senare faktiskt. Jaja, man är ju van, så det är vardagsmat nu.

Lägenheten har fyllts på med ungar och nu skjuts det hej vilt i Mw3. Själv ska man hoppa in i duschen och drömma sig bort lite och få upp lite värme i kroppen. För att sen fixa ihop lite lunch till monstren.

Efter lunch blir det som sagt pantning och senare idag ska jag sätta mig och kolla om det finns nå jobb man kan söka. Känns lite sådär om man ska vara ärlig. Nervöst, lite roligt, men mest av allt stressande. För allt handlar om pengar. Pengar är ju det som får världen att snurra, folk som säger att det är kärleken yrar ju i nattmössan.

Men det är väl bara att kämpa på, speciellt för mina fina pojkars skull. Dom förtjänar så mkt mer.

// Linda..

Den andra dagen på det nya året är snart till ända. Och än så länge så har året varit bra  =P. Har dock haft lite ont i hjärtetrakten både igår och idag. Och när jag säger ont så menar jag hjärteont. Jag har börjat inse att jag inte kommer komma in i sambons släkt igen och då speciellt handlar det om svärmor. Man kan tydligen inte göra ett misstag i hennes ögon och sen vara värd en andra chans, även fast man bett om ursäkt iaf 3 ggr.. Sorgligt!!

Och just nu så är alla så uppe i gasen över ett nytillskott i den släkten, E har alltså fått en ny kusin. Men jag får snällt stanna hemma och jag får snällt höra på när jag får berättat för mig vad hon tycker om mitt och hans förhållande. Och hans syskon ska ju tydligen tycka samma sak som hon. Så det gör hjärteont.

Idag hämtade jag P, så att han slipper vara ensam om dagarna eftersom att hans pappa jobbar. Och P har ju jullov sista veckan nu. Helst av allt skulle han ju vilja vara hemma själv hela veckan, för då kan man ju vara med kompisar och sitta framför datorn. Men han får vara här tycker jag. Ser fram emot när vi har flyttat och när han kommer att bo hos oss varannan vecka. Så att man får in nån sorts rutin med honom igen och att han får lite mer regler att följa. Jag VET, en, snart, tonåring SKA vara såhär, obstinat, tjurig, ego, sur, tvär osv osv..you name it liksom.. Men jag behöver ju inte ta allt från honom och jag tänker banne mig försöka stävja hans dumheter lite granna. Nu är det inte så att han har mkt dumheter för sig, men iaf så pass mkt så att man kan slita sitt hår.

Nu är det Raw på 5:an, ska sätta mig och skratta lite till det tror jag.

// Linda..