Och jag är huuur nervös som helst. Och jag är nog inte riiiktigt säker på om jag kommer psykiskt orka att jobba heltid och just där. På IVA. För man måste vara i sitt esse varenda dag. Varje timme, varje minut.

Annars kan det vara skillnaden mellan liv och död. Åsså måste jag verka vaken och intresserad exakt hela tiden.

Guuudars vad jag är nervös. Det bara vänder sig i magen.

//Linda..

Med stormsteg. En och en halv vecka kvar tills jag börjar min inskolning på IVA. Jag är så sjukt nervös. 

Vissa dagar känner jag: Detta kommer jag klara som en dans. Fasiken vad jag längtar till att göra något nytt. 

Och andra dagar känner jag: Ush nej, jag kryper under en sten och kommer inte fram igen. För detta kommer gå åt skogen. 

Ja jag vet inte ja, jag tror ju egentligen verkligen att det kommer att bli riktigt kul att få komma närmare riktig vård, men det är just DET som skrämmer byxorna av mig. Jag menar, IVA, hallå??!! Det kan ju handla om liv och död där, for real. 

Men just i detta nu så mår jag inte tipptopp inte. Har fått höra av någon som ska stå mig nära att jag inte bryr mig om min största pojke. Vilket är det största skit snacket i denna värld.

Sen att den minsta grabben är bortskämd så fruktansvärt utav sin pappa tänker inte jag ta på mig, för jag har inte dom pengarna. Jag kan inte ens handla strumpor och kalsonger till varken den lilla eller den stora, eftersom att jag måste prioritera maten först. Sen nödvändigt ont till pojkarna. Sen bensin. Läkarbesök. Mediciner. Diverse räkningar. Nödvändigt ont till mig själv. Typ så.

Men hade jag haft dom pengarna så hade jag själv (och inte hans mormor) köpt den dära dyra grejen till  min son, för han förtjänar den. Absolut! Och jag har aldrig nånsin sagt nånting annat. Och jag försvarar honom jämt! Eftersom att det görs skillnad på mina barn i min sambos släkt. Sjukt men sant.. Och jag försvarar honom till dödagar om det skulle vara så.

MEN jag kan inte stoppa pappan till den minsta sonen att göra som han vill med sina pengar. Men jag kan inte matcha honom. 

Saker och pengar är inte allt för mig och det är det jag försöker lära mina söner också. Men kom inte och tro kära du att jag inte vill ge dom det allra bästa! Och kom inte och tro kära du att jag missunnar någon av mina pojkar att få saker av någon annan! 

//Linda..

Hur blir man vän med någon som vänder kappan efter vinden?

Hur blir man vän med någon som ena dagen är relativt snäll, men nästa dag kan piska en så att man bara vill gråta?

Hur blir man vän med någon som gör som den själv vill?

Hur blir man vän med någon som kör över en?

Hur blir man vän med någon som på ett sätt har förstört mitt liv, men även lärt mig mkt om mig själv?

Hur blir man vän med någon som inte bara gör mitt liv komplicerat utan även andras liv?

Hur blir man vän med någon som man kan önska att den försvann förevigt och aldrig får se dagens ljus igen?

Hur blir man vän med någon som kan göra en beroende?

Hur blir man vän med någon som aldrig lyssnar på mig?

Hur blir man vän med någon som har planer på att stanna livet ut och vara taskig mot mig?

Hur blir man vän med smärtan?, som läkaren sa att jag skulle behöva göra.

Hur ska jag kunna bli vän med något så oförutsägbart? Hur ska jag kunna vänja mig vid det?

Jag förstår inte riktigt. Jaja, det är väl bara att kavla upp ärmarna och giva den där vännen på moppo då. 

Inte för att det kommer bli lätt och speciellt inte om jag inte har någon i ryggen och backar upp mig helt och fullt.

Eller det var väl kanske fel det också. Men man ska verkligen vara mkt sjukare än vad jag är för att det ska tas på allvar fullt ut. Känns som om man blir prövad en hel del. Att jag behöver gråta dygnet runt och hoppa på kryckor eller rulla mig fram med en rollator för att dom ska ta ut sin arsenal av "magic tricks".

Nu vill jag inte ha den arsenalen riktigt heller, men jag vill ha den möjlig om den skulle behövas.

Och som det är nu så blir det ju bara sämre och sämre, men jag ska sköta allt kämpande själv och bli vän med min smärta.

Men hur blir man det? 

/Linda..

När man inte kan få umgås med folk man gillar oftare än vad man gör. 

Men det enda jag egentligen kan säga är: jäkla karlar.. 

Idag har jag varit med min svägerskas dotter. Följde med henne när hon skulle klippa sig. Och ja, man kan inte vara jääätte kräsen när det bara kostar 200 balobas. Men för den pengen så är dom duktiga.

Det jobbigaste är ju den språkliga barriären. Och då helst med den kvinnliga frisören. Och man bör även ha super hörsel, för hon pratar så tyst och försiktigt.

Ikväll orkar jag inte med någe tränande. Men blir det fin väder i helgen så ska jag nog ta nån prommis.

Med gps-klockan. Och MP3-n, men jag måste ta och lägga in lite nya och fler låtar.

Jag menar, jag måste börja ta detta på allvar nu om jag ska ta mig igenom tävlingen som går av stapeln i höst.

Köpte även The Hobbit idag, 149 pix på ICA Maxi. Ännu ett tack till D. Det var ju hans pengar. För jag har ju inga egna.

Jäkla dumheter alltså. Satan vad man känner sig liten som människa när man inte har egna pengar. 

Jag kommer inte ihås sist jag kunde ta en fika med en av de få kompisar jag har.

Eller köpa någonting till mig själv, som typ underkläder eller ett par nya byxor eller en tröja.

Vad som liksom. De pengar jag har fått in har behövt gå till mat till familjen och nån enstaka räkningar.

Sen är dom slut.. Och det är typ 3 veckor kvar till nästa barnbidrag tex. 

Det är jämt såhär. Och medans den andra människan kan leva precis som han vill varje månad och har inga problem med att titta på när en annan sjunker. Jag hatar´t.

Och jag skulle verkligen behöva unna mig lite nya trosor. Menmen.. Jag får stoppa dom jag har.

Nämen nu ska jag slå igen här för denna gång. Ska se klart på CSI NY och sen hoppa i säng.

Har ju så myyycket att göra imorrn....not.

Får väl städa lite, nånting som alltid behövs. Marinera lite kött eller kyckling. Och tvätta och vika lite kläder och sängkläder. Typish..jääääj vilken upphetsande dag. Can´t wait! 

//Linda

Blev det från Lidl idag. Tack till sambon. En gul cykeltröja till honom.

Gofika hos en kompis. Min svägerskas dotter. Fick även låna ett träningsredskap av henne för utvärdering om man ska köpa ett likadant själv. För en del balobas.

Hämtat handukar som min största pojk har dragit hem till sin pappa.

Improviserad middag. Skulle bli tacosoppa med rotfrukter, men inser när maten ska göras att jag inte har några rotfrukter hemma. Så det fick bli en köttfärs och wokmix-soppa istället och vitlöksbröd.

Det gick ner det också. Minsta pojken gillade det också. Dock inte blomkålen, minimajsen eller vattenkastanjerna.

Nu sitter vi och väntar på att Halv åtta hos mig ska börja.

En rätt tråkig dag som ni ser =P

/Linda..

Det fick bli dagens mellis för mig. Ungarna tog bara melonen. Sitter och tänker på detta med att börja på ny kula när det gäller kosten. Jag är jätte duktig på att lägga upp det i teorin. Och det fnkar rätt så bra ett tag (läs några dagar).

Men sen så är det någonting som gör att man trillar dit igen. Eller ja, man gör felet att fela mer än vad man egentligen behöver. Ett exempel: Man åker bort på en fika hos en kompis, det serveras kaffe och bulla och man fikar. Och sen när man åker därifrån så tänker man: Jamen nu har jag ju ändå fikat onyttigt så nu är ju resten av dagen förstörd, så då kan jag äta onyttigt hela dagen liksom. 

MEN...det är ju så man INTE ska tänka. Utan det är akdrig försent att göra om och göra rätt liksom.

Vad är det för fel på oss människor egentligen? gaaaah...

Jag vill så innerligt inte se ut som jag gör. Jag äcklas av mig själv när jag tittar mig i spegeln. Jag kommer knappt i några som helst av de kläder jag äger. Och de andra kläderna som jag äger är sen när jag var mindre och dom ligger bara där och hånar mig när jag försöker knäppa mina byxor i storlek KS (kingsize). Och det enda jag då känner för är att slänga mig på sängen och böla. OCH gå ner i vikt. RASA i vikt snarare. Det som är så svårt att ta in är att vi i matväg inte alls äter dåligt. Snabbmat väldigt sällan och maten som vi gör innehåller både mkt fullkorn och inte alls mkt halv fabrikat. Jag minns inte sist jag åt en Mamma Scan-köttbulle tex.

Men visst, jag är dålig på att röra mig. Det gör för ont oftast. Och så vet jag inte vad som är bra träning och inte bra träning när det kommer till min sjukdomsbild. Jag vill ju inte förvärra saker i onödan liksom.

Men jag äger en cross trainer och en motionscykel och dom brukar användas om nätterna när dom andra har lagt sig.  Åsså brukar jag göra sit ups med en hjälpgrej. Nu när det inte är så halt längre så ska jag börja dra på mig promenadskorna också, för det är skonsamt för kroppen.

Men jag önskar så högt att dom inte hade förbjudit den där vikmedicinen jag åt för några år sen, den var underverk i en liten burk. Tro nu inte att jag bara satt på min rumpa och åt detta piller, för det gjorde jag inte. 

För ju mer jag gick ner, ju mer orkade jag röra på mig. Ju roligare var det att röra på sig, för man orkade mer.

Och den fick man genom läkaren sin.

Jo, idag blir det halvfabrikat faktiskt. Fiskpinnar. Men jag äter kokt broccoli till och till övriga familjen gör jag våran egna potatismos. Det tar liiite längre, men så värt det.

Sen kanske vi ska hämta en grill som vi har fått av svärmor, så vi kan grilla i helgen.

//Linda

Det verkar vara ett väldans intressant program. Och det är skrämmande hur jäkla noll koll dagens ungdomar har om ekonomi. Jeesees.. Stackars föräldrar, det är det enda jag kan säga alltså.

Tidigare i veckan var jag in på IVA igen och fick mitt schema för inskolningen, nyckel och passerkort. 

De mesta av inskolningen kommer att göras om dagarna. Jag har 5 nätter i slutet av perioden. 

Jag är så jäkla nervös. Men även förväntansfull och jag hoppas att detta kan vara en ny del av mitt liv. 

Jag kommer visserligen sakna en del av personalen på Södra. Vissa kan jag skratta med som fasiken och vi har jätte roligt ihop när vi jobbar tillsammans. Men jag kommer ju säga till rekryteringen när jag jobbat klart på IVA i sommar att jag kan jobba igen på Södra. Om jag får alltså. Men jag hoppas ju på att jag kanske kan få hoppa in på IVA efter sommaren också om det skulle behövas. 

Men just nu, i denna stund, hoppas jag mest på jag ska klara av inskolningen och sen klara av att jobba på IVA, av alla ställen, för egen maskin. 

Det är jobbigt att ha rätt dåligt självförtroende om sig själv och vad man kanske klarar av. 

Nervös så i in i bomben..

I helgen så är man barnfri. Skönt att kunna göra lite som man vill om dagarna.

Men jag får lite dåligt samvete också, för jag vill ju vara med pojkarna också. Även fast det bästa dom vet är att spela dataspel uppe på deras rum och inte att vara ed morsan och pyssla eller göra andra saker.

Men att bara ha dom här betyder ju det största i världen för mig. Och det är väl bara att acceptera att dom båda börjar bli stora och mer egna individer. P är ju 13. Och E är ju 8. Så dom är ju inga bebisar längre liksom.

Fasiken va fort det har gått alltså. Det känns som om det var igår som man låg på BB med dom. 

Menmen, sånt är livet. 

I helgen ska jag och D åka omkring och kolla på tapeter till köket. Vi ska ha turkosa köksluckor och bänkskiva. 

Så vi är ute efter tapet som "poppar", som ska bli en fondvägg. Vi har några på lut som vi ska kolla upp. 

Vi gillar färg och mönster. 

Nu ska jag kolla på Criminal Minds och sen blir det kanske en tur på cross trainern.

/Linda..