Och detta var egentligen bara ett jobb jag sökte eftersom att jag var tvungen att söka det enligt Af. 

Fick hem anonnsen i brevlådan från min handläggare och dom måste jag söka. Så det gjorde jag och sen tänkte jag inte mer på det. Men så plötsligt en dag så ringde chefen därifrån och ville träffa mig. 

Snacka om att jag var nervös när jag åkte dit den dagen för 2 veckor sen. Men han var jätte trevlig och sen när vårat samtal var över så tänkte jag inte så mkt er på det. Eftersom att jag trodde helt ärligt att det fanns andra som var er intressanta än vad jag var. För när vi sågs så var jag rätt tyst. Kom inte på några frågor.

Men jag lyssnade uppmärksamt på allt han sa och berättade och sen så sa han att han skulle höra av sig inom en vecka för att låta mig veta åt vilket håll det lutade åt. För han skulle ju träffa andra också.

Men han hörde inte av sig när han sa så jag slängde iväg ett mail i slutet av förra veckan. Och så ringde det ett dolt nummer i måndags efter jag kommit ut från sjukgymnasten. Och det vat chefen därifrån.

Och han ville ge mig chansen. Snacka om att jag blev snopen. Riiiiktigt jäkla snopen.

Men jag tror att det kan bli intressant och roligt att få pröva på en annan del av vårdyrket.

Förlåt att jag säger det, men att äntligen få prova på lite riktig vård.

Så mina sommarnätter i år ska spenderas på Sundsvalls sjukhus, på IVA.

Och jag börjar min inskolning redan 6/5 och börjar jobba på egen hand i mitten av juni.

Men jag är kopiöst jäkla nervös.

Något så grönjävulskt..

//Linda 

Soligt inne och soligt i sinne. Nja, kanske inte alla dessa tre påståendena är korrekta, men den om att det är soligt ute gör det iaf. Och soligt inne kan man ju inte få just nu när man bor i en byggarbetsplats. Och när det börjar tina och det dras in lera pch smuts från barn och människor som kutar in och ut. Sinnet är oki, soligt bakom nåt moln sådär. 

Även fast den dära medicinen inte funkar, men jag måste pröva den längre. Och fast jag har barn som är stjärten av fan ibland och tillika en karl som också är det. Och även fast jag inte äger en grill så att jag kan få käka grillat.

Jag tänker mkt just nu. Hur ska jag gå vidare med mitt liv och då menar jag med mitt yrkesliv. 

Det finns så mkt jag vill prova på och det känns så svårt att välja bara några få alternativ. 

Men innan den 29/4 och innan möte med arbetsförmedlingen och min handläggare så måste jag komma på nåt. 

För som det är nu så funkar det inte. Min kropp klarar inte av det tunga. Inte mitt psyke heller.

Jag måste kolla igenom utbildningar också. Det är kanske den vägen jag ska gå. Vem vet?

//Linda

Det är den nya medicinen som jag nu har startat med. Första tabletten tog jag i förrgår, men jag skulle egentligen ha tagit den kvällen innan förrgår. Men det var en jäkla tur att jag INTE gjorde det, för hela dagen igår småslumrade jag. Jag var så sjukligt trött. Kunde knappt hålla ögonen öppna. Blev en aningens bättre på kvällen, men jag gick och la mig tidigt. 22.00, då låg jag i sängen. Idag så är jag inte lika trött, men det kryper i kroppen på mig, jag känner mig nästan lite speedad men ändå inte. Det känns ungefär som om jag ska ha druckit ett par, tre cider. Det känns så i skallen. Och så är jag lätt skackelhänt idag också. Darrig, för den som inte förstår det ordet.

Men förhoppningsvis så blir det lite bättre imorrn. Och dagen efter och dagen efter det.

//Linda

Om att denna blogg kan tyckas vara en klagomur om hur jävligt det är att ha ont hela tiden. 

Men detta är jag! Jag är en människa som har kronisk smärta, jag kommer inte ihåg när jag sist var smärtfri.

För det var när jag var 18 och jag är 31 nu. Men jag kommer inte ihåg hur det känns att vara smärtfri.

Men jag är inte min smärta, men det är en stor del av mig. Den förstör för mig, den lär mig, den upplyser mig och den slår ut mig ibland. Men jag är inte min smärta och jag jag vill inte bli (helst) behandlad annorlunda bara för att jag har ont. Utan det ligger på mig att lära mig att säga nej. Nej, detta klarar inte jag. Nej, jag vill inte detta. Nej, nej, nej..

Andra kan inte se att jag har ont, andra kan inte bara veta att jag har ont. Och jag kan inte förvänta mig att människor runt omkring mig bara ska veta. Jag måste säga nej och jag måste berätta.

Men man vill ju inte säga att det är överjävligt det första man gör när man träffar en ny människa. 

För jag är INTE min smärta, jag är en vanlig människa också.

Men ibland vill man bara behöva få klaga lite, man måste få spy ur sig med hur jävligt det är.

Man måste få lätta sin börda. För att sedan kunna kämpa vidare med ett leende på läpparna.

För jag är inte min smärta, men smärtan är en del av mig.

/Linda

Att jag jobbade igår. Har varit och är fortfarande så jäkla slut i hela kroppen. Armarna värker och det känns som om det hänger blytyngder i dom.

Och det kryper i fötterna. Och detta är efter 8 timmars jobb. Och igår var det inte så ansträngande heller, fast vi var endast två stycken på jobb som brukar delas mellan 4 st. 

Men det kändes jätte kul att komma tillbaka =).

Alla var glada att se mig och undrade vart jag hade varit. Och när jag pratade med en av mina favoriter så sa hon att många hade blivit väldigt förvånade över hur jag blev behandlad och att jag bara försvann.

Men tyvärr, detta med hur jag mår idag får mig bara mer och er att inse att jag inte bör arbeta egentligen med det hära. Jag kan inte och vill inte behöva känna såhär efter varje arbetspass. Jag har ju minst 30 år kvar på marknaden menar jag. Men ska det fortsätta såhär så kommer jag kunna få se fram emot en tidig pension...sjukpension.

Och jag slängde även iväge ett mess till rekryteringen igår, bara sådär i förbifarten och frågade om dessa pass dom helt plötsligt har frågat om bara är en egångsföreteelse eller om det kommer att bli en vana. 

Och inte fick jag någe svar igår, men idag fick jag till svar att jag nog kommer få jobba mera. 

Hehe, som mitt fina i sa, desperate times makes people do desperate things..

Menmen.. Vi får helt enkelt se vart detta bär hän..

Bara så ni vet, det gör ont i handlederna nu. Av att skriva på datorn. Fasiken vad jag ogillar min kropp alltså och vad den ställer till med. 

//Linda

Och dom var glad och se mig igen. Och det kändes bra att vara där. Och jag slängde iväg ett mess till rekryteringen och frågade bara sådär i förbifarten om detta bara kommer vara en engångsföreteelse eller inte. Men fick aldrig någe svar.

Men det kändes skönt att höra att dom hade blivit fundersam över varför jag bara hade försvunnit.

Och det låter inte som om den hära Å F är så populär. Och jag kan tänka mig att hon vrider sig i sitt skinn nu när jag har varit där och jobbat igen. 

Vvi får se hur detta utvecklar sig helt enkelt..

Eller vad är det som händer? 

Ja du, jag har varit med om en del konstiga saker idag. Man kan gott säga att man aldrig upphörs med att förvånas.

Detbörjade med att IVA-s schef på sjukhuset här i stan ringde och vill träffa mig imorrn vid 10 för att prata om eventuellt sommarjobb i sommar. Natten. Måste dock hitta en referens att ge honom.

Och strax efter det så plingar det till ett sms i mobilen där en tjej från rekryteringen, här i min kommun, som undrar om jag kan jobba påskhelgen och imorrn. Alltså, jag blev så jäkla snopen så jag sa ja på tre röda. 

Till saken hör att i slutet av december förra året så ringde rekryterarnas chef till mig och informerade om att jag inte längre var välkommen. Så jag har ju raderat alla nummer till chefen och till grupperna osv. Inte trodde jag, in a million years, att dom skulle någonsin höra av sig igen. Men jag har ju hört från några fåglar som kvittrat i mitt öra att dom har inga vikarier att tillgå. Så dom måste vara grymt desperata.

Alltså, jag har saknat de flesta som jobbar där och jag har saknat något att göra. Men min kropp kommer ju inte tacka mig, men eftersom att det är så förbannat jävla svårt att få någon hjälp eller jag ska väl mer säga adekvat hjälp i vården här, så är det väl det enda jag kan göra är att bita ihop och lida i tystnad. Och tro på allt vad dessa läkare säger till mig. Men som sagt, desperation gör en göra många knasiga saker ;)

Undra vad dom som jobbar imorrn säger när jag kommer. Och vad ska jag säga. Tror inte jag behöver säga så mkt egentligen, dom vet nog. Kanske..

//Linda

Eller ja, inte gäsp-trött, men så jämarns trött i kroppen. Känner mig tung som en sten. Armarna vill bara hänga längs med sidorna och hade inte huvudet suttit fast på kroppen så hade det ramlat av mig och rullat längs golvet.

Skönt att det inte kommer krävas många knopp av mig imorrn. Det kommer bli en riktig slöar-måndag.

Ska hämta lite barn nångång under dagen, men det är det enda.

Förutom ett samtal till min läkare som också måste göras. Men det kan man ju sitta ihopkrupen under en filt i soffan och göra. Med största koppen te som sällskap också då. Men känner jag mig själv så kommer jag stöka och dona iaf och det kommer jag få ångra senare. 

Jo just ja, läkarsamtalet ja. Jo jag håller just nu på att sätta ut en medicin som jag håller på att prova. 

Men den hjälpte ju föga, det enda den gjorde för mig var att ge mig yrsel och det var ju inte det som var grejen liksom. Gudars vad jag längtar tills jag kommer över någon medicin som hjälper mig någorlunda. 

Jag begär inte att jag ska bli smärtfri, men jag tror inte att man ska behöva gråta sig till sömns ibland heller bara för att man har så ont. Jag vägrar att tro att det inte ska finnas ett något sånär normalt och oki liv för mig också även fast jag har denna kroniska smärta. Som jag sa, jag kräver inte att jag ska bli helt smärtfri..

Men eftersom att denna medicin inte har funkat så måste jag ju bestämma en ny tid med min läkare och planera hur vi ska göra nu och vilken väg jag ska gå.

Åsså måste jag nog pilla lite på datorn och söka lite jobb. Jag avskyr att vara göralös. Men jag vägrar att gå tillbaka till undersköterskeyrket också. Aldrig..eller man ska ju aldrig säga aldrig, det har man ju blivit varse om flera ggr i ens liv. Men jag skulle FÖREDRA att INTE behöva gå tillbaka till det då. Iaf inte i den tynga vården. 

Jag orkar helt enkelt inte, min kropp orkar inte och jag har inte så många år struntat i vad min kropp har försökt säga till mig. Och det är ju det jag får börja sona väldigt mkt för nu. Dags att sluta bita ihop.

Nä det är nog dags för sängen nu tror jag. Min rygg behöver få sträcka på sig..

//Linda