Det är typ så jag känner idag. En tråk-dag. Vart är liksom solen som dom sa på vädret igår att den skulle vara här idag?

När det är såna hära dagar så märker man så jäkla tydligt vad solen och ljus gör med en.

Man behöver det.

Egentligen skulle jag åka och hälsa på en kompis idag, men jag har ju ingen bensin i bilen och inga pengar att tanka för heller. Och i helgen vill hon att jag ska hänga med ut. Men samma där, jag har ju inte ett enda ruttet öre.

Man blir inte rik på att stämpla. Försök att driva runt en familj på 3900:- vettja.

Och det påminner mig, jag måste ta och söka lite jobb också. Inte för att jag kommer få något, men annars får man ju inte stämpla.

I helgen blir man barnfri också. Men då ska det börjas med renoveringen. Det ska börjas med flytta köket till rummet bredvid. Och efter det ska det nuvarande köket bli badrummet. Sen är det bara resten av huset kvar.

I minst 6 år så kommer man få bo i/på någon sorts byggarbetsplats. Yaaay..eller nåt sånt.

Åsså har man ju det dagliga och eeeeeviga huvudbryet, vad ska man äta till middag??

//Linda..

Den känslan jag avskyr mest av allt, eller ja, en av några känslor som jag avskyr mest av allt är känslan av att man är ensam. Jag är rätt så ensam skulle jag påstå. Jag har inget stort socialt nät. Om så inget socialt nät nästan. 

Jag har en bästa kompis, jag har haft 2. Men mitt "I" har sina egna problem som gör att jag inte vill belasta henne med ännu mer. Jag kommer älska henne till dödagar.

Mitt "E", är inte mitt "E" längre. Tyvärr. Inte på samma sätt. År 2011 förändrades vårat förhållande radikalt. 

Va fan var det som hände egentligen? Har fortfarande svårt att greppa det. Alltså jag kan greppa min egen roll i det hela och jag skäms som en jävla hund. Hur kunde jag sätta denna vänskap på spel som jag gjorde? I dunno..

Men jag är besviken och arg på mig själv!

Och visst, jag har väl någon enstaka bekant som jag umgås med ibland över en fika. Men det känns som om livet skulle kunna vara så mkt mer än bara enstaka vänner. 

Jag har min Sol-grupp, men det är ju på nätet och det finns en enda människa där som bor nära mig. Men även där känns det som om jag glider runt lite granna på ytan bara medans man ser på när dom andra skojar och har roligt. 

Jag har aldrig varit en människa som tar plats.

Sen har man ju detta med ens situationer med smärtan som man inte får någon som helst hjälp med att sätta in i rätt fack. Eller ja, hjälp kanske jag får, för jag hoppas att den nya läkaren är ute efter att hjälpa mig. Men jag tycker inte att jag blir lyssnad på och tagen på allvar. Så då glider man ju också runt lite sådär ovanpå och vet inte vart man passar in. Man saknar någon sorts samhörighet med likasinnade.

Jag vet inte ens om jag hör hemma i mitt eget hem. 11 år har det snart gått och man vill ju att allt ska vara bra, en det är ju lite si och så med det. Eller mitt eget hem, det är det ju inte egentligen. Jag är ju bara en inneboende.

Och skulle inte detta funka så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. För jag har ju inga bra förhållanden med mina föräldrar tex och jag kan ju inte skaffa något eget bara sådär. Jag känner mig som en hundbajs på våren som dom allra flesta hatar att se och känna lukten av när det börjar tina. Jag menar, varför funkar saker och ting inte för mig när det gör det för så många andra?

Undra sa flundra om gädda är en fisk??

Joenvisst..

Nu måste ju jag få tag i denna någon och be henne snällt och fint att göra det hon sa till facket att hon skulle fixa för typ en månad sen. Ush och fy, jag avskyr att komma med krav. Jag kan hellre bara låta det passera och gräma mig i hemlighet istället för att domdera och begära. Speciellt när det kommer till folk som sitter på positioner. 

Men jag vill ju ha mina fjuttiga pengar annars får jag väl ringa till facket en tredje gång.

Jag skulle aaaaldrig bli en bra chef! Vill inte klampa på och över andra människor, jag vill bara att alla runtomkring mig ska vara glada och må bra. Jag är lite som Tomas DiLeva typish. Kärlek åt alla..

OM du inte har hamnat på min dåliga sida det vill säga.

Som om brevet jag fick ifrån min läkare igår inte var nog. Idag ringde dom från vårdcentralen för hans räkning och sa att om jag inte har känt någon förbättring på den där skitmedicinen han gav mig för nästan en månad sen, ja då skulle jag sätta ut den. Oki, inget konstigt med det, för jag vill ju ha något som hjälper mig liksom. 

MEN dom sa inget om att jag skulle ta kontakt med dom efter jag satt ut den eller om min läkare skulle ta kontakt med mig för ändring till någon annan medicin. Men asså liksom..va less jag blir..

Så jag sa till sköterskan som ringde: känner jag inte någon förbättring med denna medicin innan fredag så ringer jag upp nästa vecka och beställer en ny tid med min läkare. För hjälp måste jag ha.

Så så blir det. För jag kan inte gå runt såhär heller.

Men i övrigt idag har det varit en ganska bra dag. Har varit och druckit kaffe hos en kompis, varit och klippt minsta sonen (130 pix bara) och vi har varit till Birsta och ätit lite glass och varit en sväng på Biltema. 

Och det bästa är att det var med pappans kort..  

Och nu ska det läsas läsläxor i väntan på att pappan ska komma hem och vi ska fortsätta kolla på filmen

Elvis i Hudiksvall. Den rekomenderar jag starkt   

Idag fick jag post. Idag fick jag ingen rolig post. Utan den posten jag fick var rätt så nedslående. Posten jag fick, fick mig verkligen att inse att inom detta landsting kommer jag nog inte ha så mkt att hämta.

Posten handlade om att remissen som blev skickad reumatologen, den blev tillbakaskickad eftersom att dom inte känner att dom behöver träffa mig igen. För jag har absolut inte den sjukdomen som jag tror att jag kan ha.

Men hur kan dom förklara att delar av min familj har dessa bekymmer också? Och hur kan man inte ta det på allvar när jag har moster och kusin som verkligen har diagnosen. Men om det nu inte är detta då, VAD är det då? 

För jag tror ärligt talat inte på att det "bara" är Fibromyalgi. Och ska man lyssna på en av alla läkare jag varit hos under åren så kan jag tillochmed stryka den diagnosen också, för den finns inte. Och om det nu skulle vara så, att den inte finns, hur ska dom DÅ förklara all min jävla smärta som jag upplever??

Inbillar jag mig kanske? Skrattar jag egentligen när jag gråter? Är det sockerpiller jag äter bara för att det är gott?

Jag vet inte längre. Men ja, fibro är ju synonym för kärringsjukan/inbillningssjuka (fortfarande i detta samhälle), så det är väl det jag har..INBILLNINGSSJUKAN!!

F it..

Eller så inte.. Jag vet inte vad problemet är just nu mellan mig och min stora son. Vi stångas och vi frustar och vi är jobbiga med varandra. Likaså han och hans plastpappa. Men när sonen är hemma hos sin riktiga pappa dom veckorna han har honom, ja då är allt frid och fröjd tydligen. Visserligen så har hans pappa ingen ny och det finns inga andra barn involverad därborta. Så det är bara pappa och son under dom veckorna. Men när han är här så finns det ett till barn att ta hänsyn till och det finns mer regler här och alla vi är lika envisa. Jag vet inte hur jag lättare kan beskrivas än med att  vi stångas rejält ibland. Och hårda ord både från vuxna och son flyger genom luften. Och så slutar det alltid med att jag börjar gråta för att jag får så dåligt samvete. Gillar inte att ha det såhär dom veckorna han är här, men jag kan ju inte bara låta honom hålla på som han vill heller, är man 13 år så måste man väl kunna ha nåra som helst förväntningar på honom, eller?

Men förutom det så går livet på, men just nu är det tungt. Speciellt fysiskt, gör så ont överallt. Den sista tiden har jag haft mkt ont i knän och armar. Och även psyket får ju sig en riktig känga när det är såhär. Och man undrar hela tiden, vad ska det bli av mig? Det känns som om man sitter i ett fönster och bara tittar på alla människor och går förbi därute. Man ser hur alla andra lyckas och är upp över öronen lyckliga. Och här sitter jag i mitt fönster och inte kan ta mig ut. Så känns det och ibland blir det bara för mkt, så då gråter jag en skvätt och sen så sätter jag på "the happy face" och spelar spelet vidare. Hur mkt ska en människa tåla egentligen? Och vad har jag gjort för att fötjäna detta? Ibland kan jag tänka att jag har tex fått denna fysiska smärta för alla mina synder. Och då tänker jag även, jäklar vad jag måste ha syndat!

Så så är de..

Nämen det tror jag verkligen på, nånstans inne i min trötta hjärna, att allt kommer att bli bra i slutändan. 

Det finns liksom inget annat alternativ känns det som. 

Har fått frågan efter gårdagens blogginlägg om vad mina drömmar är. Och dom är dom mest enkla drömmar en människa kan ha tror jag. Jag drömmar om att bli skuldfri, få ett jobb där jag trivs och ett jobb jag klarar av och att bli gift. Jag behöver inte så mkt mer känner jag.

Och jag har även visionen av att INTE bli som min mamma är mot mig och mina syskon, mot mina egna barn. En av mina största mardömmar är att dom ska känna som jag gör mot min mamma när dom blir vuxna. Jag skulle inte kunna leva med den vetskapen att mina barn inte gärna vill spendera tid med mig eller inte tycker om mig. För jag älskar min mamma, men jag gillar henne inte. Jag avskyr att hon gav mig den rollen hon gav mig när jag var en blivande tonåring. I mina ögon så var jag tvungen att växa upp väldigt fort eftersom att mamma och pappa skilde sig. Mamma var ensamstående med oss sex barn. En stor eloge till henne för det, absolut. Men såhär i efterhand så hade jag önskat att hon hade jonglerat mammarollen och arbetsrollen lite annorlunda.

Jag hade önskat att hon såg sambanden mellan positiv feedback och rara barn. Hade önskat att jag hade fått höra ett: jag älskar dig. Eller fått en kram i mina jobbiga stunder. Men aldrig, inte en enda gång! Jag har nu på äldre dar fått  höra att hon älskar oss, när hon är på fyllan. Men det är ju liksom inte samma sak känner jag.

Men en sak har all denna hjärtesorg (och det finns mkt mer att berätta egentligen) fört med sig och det är att det går inte en enda dag utan att jag berättar för mina pojkar att jag älskar dom. Och vi kramas och vi myser. 

Så för det vill jag säga: TACK MAMMA!!    Tack för att du lärde mig hur jag inte vill bli..

Nu kanske många tycker att det är fel av mig att skriva såhär om min mor, men jag måste få stöta och blöta tills jag känner mig klar med besvikelsen. Tills jag känner mig klar med att vara sårad och klar med att vara ett litet barn som söker efter bekräftelse och som söker efter min mors varma hand. Det tar tid..

Men allt kommer bli bra till slut och är det inte bra så är det heller inte slutet..

Och vad ska det bli av mig egentligen? Ja du, det vet inte jag heller. Jag menar, visst har jag också drömmar och visioner om vad jag vill uppnå och vart jag vill komma i mitt liv. Men å andra sidan så tror jag aldrig att jag kommer komma dit. Det känns som om jag har försuttit mina chanser. Och jag har bränt mina broar i båda ändar och ovanifrån och underifrån. Liksom, jag förstår verkligen varför mina nära inte tror på mig när jag säger att jag ska göra nåt.

För det är inte mkt jag har genomfört. Men jag vill mkt. Och jag fattar inte varför det inte bara funkar att genomföra det. För jag vill ju, men icke. Varför?

Vet inte vad jag ska säga eller göra för att mina drömmar ska bli sanna. Jag orkar snart inte fightas mer för mitt egna väl och ve. Snart får man väl göra som så många andra, BITA IHOP och inte BRYTA IHOP. Och bara NÖJA SIG. 

Det finns ju dom som har det värre, varför ska jag klaga? 

Jag har ingen rätt att klaga, allt är bra, jag ler och skrattar med ihopbitna tänder och det är nog det som är min lott i livet. Kanske..

Ibland kan jag verkligen sitta och önska att jag istället har något man verkligen kan ta på, typ cancer eller att jag ska börja skära mig själv igen eller svälta mig själv. För då syns det allt som oftast att man är sjuk. 

Som det är nu så är det ingen som tror att det är något fel på mig. För jag ser ju inte sjuk ut. Det syns inte att det är något fel på mig, ingen kan någonsin tänka sig att jag kan ligga och gråta om nätterna av smärta. Eller att jag orkar göra vissa saker, för då blir smärtan olidlig. Men det är aldrig någon som kan tro det utan dom frågar förvånat: va, har du ont? Åsså får man en följdfråga: varför har du inte sagt nåt?

Ja varför säger jag inte nåt?! 

För jag vill inte bli sedd på annorlunda. 

Jag vet inte vad jag vill få ut av detta inlägg, nog bara att få "spy" lite. Visst, jag har en bästa kompis, men ibland så träffas vi inte ofta. Och jag vill inte tynga andra med mitt prat om mitt onda.

Dom vill väl inte alltid lyssna på det..