Jag har suttit och snabbläst igenom min gamla blogg. Den jag hade innan denna. Den jag uppdaterade lite oftare. 

Den jag hade när jag började må så skit. Den jag hade under sjukskrivningen och kaossommaren.

Kaossommaren. Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den med ett annat ord. Den var ren och skär kaos.

Sörja. Vart man än satt fötterna så råkade man sätta dom i en grå, klistrig sörja.

Hela min värld och syn på människor och situationer blev ruckad.

Det hände så mkt skit (och det går inte ens att förklara hur mkt skit det var) den sommaren, men sjukt nog så var det en väldigt fin sommar också.

Den lärde en mkt. Man fick en ny syn på saker och ting. Man fick en ny syn på sig själv.

Men det är en himla massa saker som jag ångrar och vill, antingen, göra ogjort eller på ett annat sätt.

Och den sommaren har fört med sig stora och jobbiga efterdyningar som man än idag får brottas med.

Men jag tror ju på andra chanser och till slut så kommer allt bli bra igen.

På nåt sätt. Jag vet det.

Och sjukskrivningen och alla dessa händelser runtom den. 

Det känns som om det är så längesen, men det är det inte. Men jag mår ju väldigt mkt bättre, men vissa dagar så känner jag igen tecknen så fruktansvärt mkt. Och jag känner igen mina känslor och tankar. 

Och jag hinner bli rädd. Verkligen. För jag vill inte hamna där nere igen. I det bäcksvarta hålet.

Men jag vet och är medveten om att jag inte är frisk än. Och jag kommer kanske aldrig riktigt bli det. 

Utan man kanske alltid kommer behöva tippa lite på tårna och vara lite extra försiktig.

Och visst, ibland känner jag att det kanske skulle vara bra med lite piller igen. Men jag vill inte.

Men jag mådde ju bättre på dom.

Men de bra dagarna överväger de dåliga dagarna med hästlängder och så länge det är så, ja då är jag nöjd. 

Och så är det detta med värken också då. Men det är ju ett kapitel för sig.

Ett stort kapitel. Och det är ett kapitel som jag kommer få dras med livet ut.

Linda..