Att man kan  hela tiden skjuta på saker, att det kan man ta senare. Det finns tid. Och det gör det kanske, men man blir ju inte yngre. Så framtiden försvinner ju förbi utan att man gör nånting med den. Men det känns inte som om man kan göra så mkt när man sitter arbetslös och är beroende av en annan människa som egentligen inte är så nänligt inställd till det. Och jag fattar ju varför, jag är ju vuxen och ska ju kunna klara mig själv. Och det vill jag ju också kunna göra, men det var som jag sa en dag till hen att är man en del av en familj, där det är meningen att man ska leva och frodas och vara tillsammans, ja då måste man kanske ibland behöva styra skutan själv. När ens partner sitter i trångmål. För jag skulle göra samma sak, utan att fråga. Men jag förstår, jag köper resonemanget. Absolut!

Men det är svårt att ha en leende mask varje dag när man känner att man egentligen bara är en börda för någon. 

Jag vill inte vara någons börda..jag vill inte vara någon annans ansvar. MEN är man en del i en familj så måste man få känna att man har denna i ryggen om det skulle vara något. Det är en familj för mig..