Ja du, det vet jag faktiskt inte. Men det ska man ha klart för sig, att livet är inte och blir nog aldrig som förväntar sig. Känns konstigt dock att denna långa tid bara ska vara över nu. Känns orättvist att det bara ska ligga på mig. 

För det köper jag inte. Men det är som det är nu och då får det vara så då. Jag, självklart, hoppas att nångång, längre fram, nångång. Att man iaf kan prata om sörjan och ta det därifrån. Jag hoppas iaf. Och skulle du nånsin läsa detta inlägg så vill jag säga, igen, Jag älskar dig och kommer alltid att göra!   Och jag är genuint ledsen över allting som har hänt och hur det har utspelat sig. Men som du alltid har sagt till mig, i alla år, att detta sker nog för ett skäl. Det är meningen, men jag är hundra på att det inte alltid behöver vara såhär och att alla kan ändra sig. Jag VET att alla kan det och jag vet att alla är värda nya chanser. Jag intalar mig själv att det kommer. Nångång, nån dag, senare.

//Linda..