Inte..det blir inte operation. För det första så "kvalificerar" jag mig inte till en operation och skulle jag ha gjort det så skulle jag ha tackat nej. För jag är där jag är pga helt fel anledning. Jag har inte blivit tjock för att jag äter för mkt mat. För jag äter inte. 1 gång per dag käkar jag allt som oftast, middag, tillsammans med barna. Men det är också det jag äter i matväg. Nej mitt problem ligger i att jag är sockerberoende. Jag byter ut måltider mot dricka. Eller i perioder, mot Red Bull. Sen käkas det socker. Jämt och ständigt. Går inte en enda dag utan att det är godis, snacks, dricka, nånting! Så jag har fått en remiss till Ångestenheten, för att få börja träffa psykolog och dietist. Dietisten som jag fick remissen av sa att jag har en ospecificerad ätstörning. Och det kan jag ju hålla med om, för jag har ju allt annat än ett sunt förhållande till detta med mat eller ja, till socker. Men att gå på denna informationsträff i viktgruppen var mkt nyttigt för mig, även om jag inte siktar mot en op längre. Träffen gav mig bekräftelse på att jag skulle lita på min magkänsla. Och det känns som helt rätt beslut. Så nu får jag ju förhoppningsvis hjälp att tackla mitt dilemma från ett annat håll. Det kommer ju absolut att ta sin tid, det är ju inget man gör på en grisblink, men i slutändan kommer det nog att bli bra. Måste bara ha ett jävla anamma och inte ge upp när det blir jobbigt. 

Och det kommer det att bli, för att tappa minst 30 pannor är ingen barnlek. Men jag bara MÅSTE, för min kropp håller bokstavligen talat på att gå sönder. Och jag är ju för i helvete BARA 30 år. Ens liv ska inte begränsas då, inte mer än vad min fibro redan gör då´rå. En grej får liksom räcka känns det som. Och mina barn förtjänar att ha en morsa som orkar. Orkar leka. Orkar leva. Orkar vara. Orkar, Orkar, Orkar!!!!

//Linda..