Nämen det tror jag verkligen på, nånstans inne i min trötta hjärna, att allt kommer att bli bra i slutändan. 

Det finns liksom inget annat alternativ känns det som. 

Har fått frågan efter gårdagens blogginlägg om vad mina drömmar är. Och dom är dom mest enkla drömmar en människa kan ha tror jag. Jag drömmar om att bli skuldfri, få ett jobb där jag trivs och ett jobb jag klarar av och att bli gift. Jag behöver inte så mkt mer känner jag.

Och jag har även visionen av att INTE bli som min mamma är mot mig och mina syskon, mot mina egna barn. En av mina största mardömmar är att dom ska känna som jag gör mot min mamma när dom blir vuxna. Jag skulle inte kunna leva med den vetskapen att mina barn inte gärna vill spendera tid med mig eller inte tycker om mig. För jag älskar min mamma, men jag gillar henne inte. Jag avskyr att hon gav mig den rollen hon gav mig när jag var en blivande tonåring. I mina ögon så var jag tvungen att växa upp väldigt fort eftersom att mamma och pappa skilde sig. Mamma var ensamstående med oss sex barn. En stor eloge till henne för det, absolut. Men såhär i efterhand så hade jag önskat att hon hade jonglerat mammarollen och arbetsrollen lite annorlunda.

Jag hade önskat att hon såg sambanden mellan positiv feedback och rara barn. Hade önskat att jag hade fått höra ett: jag älskar dig. Eller fått en kram i mina jobbiga stunder. Men aldrig, inte en enda gång! Jag har nu på äldre dar fått  höra att hon älskar oss, när hon är på fyllan. Men det är ju liksom inte samma sak känner jag.

Men en sak har all denna hjärtesorg (och det finns mkt mer att berätta egentligen) fört med sig och det är att det går inte en enda dag utan att jag berättar för mina pojkar att jag älskar dom. Och vi kramas och vi myser. 

Så för det vill jag säga: TACK MAMMA!!    Tack för att du lärde mig hur jag inte vill bli..

Nu kanske många tycker att det är fel av mig att skriva såhär om min mor, men jag måste få stöta och blöta tills jag känner mig klar med besvikelsen. Tills jag känner mig klar med att vara sårad och klar med att vara ett litet barn som söker efter bekräftelse och som söker efter min mors varma hand. Det tar tid..

Men allt kommer bli bra till slut och är det inte bra så är det heller inte slutet..

 

Martina

3 mars 2013 23:09

<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att vi inte pratar längre.. Varför är det bara jag som ska försöka hela tiden?  Skulle inte tro det.  Så det är inte så konstigt alls att vi inte pratar så mkt.. Tycker jag iaf. Men du har ingen aning om varför. Men jag tänker inye ya på ...

Nu var det längesen igen sen jag skrev igen. Men det känns inte som om jag riktigt har haft tiden på min sida. Eller ja, tid har jag väl kanske haft. Men när man jobbar så mkt så är det väl mest orken som tryter och ens prioriteringar ligger väl ...

Imorrn blir det Arbetsförnedringen igen då. För nu har jag faktiskt inga nya pass inbokade. Jobbade sista nu ikväll. Och dom säger ju det, första arbetslösa dagen. Då ska man in och påanmäla sig igen. Inte för att jag kommer få ut så mkt av stämp...

Inget att tala om iaf känns det som. För jag måste ta allt jobb jag någonsin kan. Ligger man på latsidan så finns det ingen chans i världen att man kommer få något mer varaktigt. Men nu finns det ju dom som bara ska ha före. That´s it.. Nämen jag...

Nä du, det känns inte som så. Inte den här sommaren. Nån ledig dag här och där, men int så mycket mer än så.  Men som det känns just nu så skulle jag vilja jobba mer. Och gärna lite nätter.    I helgen nu så fick jag det bekräftat att det fortf...