Nämen det tror jag verkligen på, nånstans inne i min trötta hjärna, att allt kommer att bli bra i slutändan. 

Det finns liksom inget annat alternativ känns det som. 

Har fått frågan efter gårdagens blogginlägg om vad mina drömmar är. Och dom är dom mest enkla drömmar en människa kan ha tror jag. Jag drömmar om att bli skuldfri, få ett jobb där jag trivs och ett jobb jag klarar av och att bli gift. Jag behöver inte så mkt mer känner jag.

Och jag har även visionen av att INTE bli som min mamma är mot mig och mina syskon, mot mina egna barn. En av mina största mardömmar är att dom ska känna som jag gör mot min mamma när dom blir vuxna. Jag skulle inte kunna leva med den vetskapen att mina barn inte gärna vill spendera tid med mig eller inte tycker om mig. För jag älskar min mamma, men jag gillar henne inte. Jag avskyr att hon gav mig den rollen hon gav mig när jag var en blivande tonåring. I mina ögon så var jag tvungen att växa upp väldigt fort eftersom att mamma och pappa skilde sig. Mamma var ensamstående med oss sex barn. En stor eloge till henne för det, absolut. Men såhär i efterhand så hade jag önskat att hon hade jonglerat mammarollen och arbetsrollen lite annorlunda.

Jag hade önskat att hon såg sambanden mellan positiv feedback och rara barn. Hade önskat att jag hade fått höra ett: jag älskar dig. Eller fått en kram i mina jobbiga stunder. Men aldrig, inte en enda gång! Jag har nu på äldre dar fått  höra att hon älskar oss, när hon är på fyllan. Men det är ju liksom inte samma sak känner jag.

Men en sak har all denna hjärtesorg (och det finns mkt mer att berätta egentligen) fört med sig och det är att det går inte en enda dag utan att jag berättar för mina pojkar att jag älskar dom. Och vi kramas och vi myser. 

Så för det vill jag säga: TACK MAMMA!!    Tack för att du lärde mig hur jag inte vill bli..

Nu kanske många tycker att det är fel av mig att skriva såhär om min mor, men jag måste få stöta och blöta tills jag känner mig klar med besvikelsen. Tills jag känner mig klar med att vara sårad och klar med att vara ett litet barn som söker efter bekräftelse och som söker efter min mors varma hand. Det tar tid..

Men allt kommer bli bra till slut och är det inte bra så är det heller inte slutet..

Och vad ska det bli av mig egentligen? Ja du, det vet inte jag heller. Jag menar, visst har jag också drömmar och visioner om vad jag vill uppnå och vart jag vill komma i mitt liv. Men å andra sidan så tror jag aldrig att jag kommer komma dit. Det känns som om jag har försuttit mina chanser. Och jag har bränt mina broar i båda ändar och ovanifrån och underifrån. Liksom, jag förstår verkligen varför mina nära inte tror på mig när jag säger att jag ska göra nåt.

För det är inte mkt jag har genomfört. Men jag vill mkt. Och jag fattar inte varför det inte bara funkar att genomföra det. För jag vill ju, men icke. Varför?

Vet inte vad jag ska säga eller göra för att mina drömmar ska bli sanna. Jag orkar snart inte fightas mer för mitt egna väl och ve. Snart får man väl göra som så många andra, BITA IHOP och inte BRYTA IHOP. Och bara NÖJA SIG. 

Det finns ju dom som har det värre, varför ska jag klaga? 

Jag har ingen rätt att klaga, allt är bra, jag ler och skrattar med ihopbitna tänder och det är nog det som är min lott i livet. Kanske..

Ibland kan jag verkligen sitta och önska att jag istället har något man verkligen kan ta på, typ cancer eller att jag ska börja skära mig själv igen eller svälta mig själv. För då syns det allt som oftast att man är sjuk. 

Som det är nu så är det ingen som tror att det är något fel på mig. För jag ser ju inte sjuk ut. Det syns inte att det är något fel på mig, ingen kan någonsin tänka sig att jag kan ligga och gråta om nätterna av smärta. Eller att jag orkar göra vissa saker, för då blir smärtan olidlig. Men det är aldrig någon som kan tro det utan dom frågar förvånat: va, har du ont? Åsså får man en följdfråga: varför har du inte sagt nåt?

Ja varför säger jag inte nåt?! 

För jag vill inte bli sedd på annorlunda. 

Jag vet inte vad jag vill få ut av detta inlägg, nog bara att få "spy" lite. Visst, jag har en bästa kompis, men ibland så träffas vi inte ofta. Och jag vill inte tynga andra med mitt prat om mitt onda.

Dom vill väl inte alltid lyssna på det..