Idag fick jag post. Idag fick jag ingen rolig post. Utan den posten jag fick var rätt så nedslående. Posten jag fick, fick mig verkligen att inse att inom detta landsting kommer jag nog inte ha så mkt att hämta.

Posten handlade om att remissen som blev skickad reumatologen, den blev tillbakaskickad eftersom att dom inte känner att dom behöver träffa mig igen. För jag har absolut inte den sjukdomen som jag tror att jag kan ha.

Men hur kan dom förklara att delar av min familj har dessa bekymmer också? Och hur kan man inte ta det på allvar när jag har moster och kusin som verkligen har diagnosen. Men om det nu inte är detta då, VAD är det då? 

För jag tror ärligt talat inte på att det "bara" är Fibromyalgi. Och ska man lyssna på en av alla läkare jag varit hos under åren så kan jag tillochmed stryka den diagnosen också, för den finns inte. Och om det nu skulle vara så, att den inte finns, hur ska dom DÅ förklara all min jävla smärta som jag upplever??

Inbillar jag mig kanske? Skrattar jag egentligen när jag gråter? Är det sockerpiller jag äter bara för att det är gott?

Jag vet inte längre. Men ja, fibro är ju synonym för kärringsjukan/inbillningssjuka (fortfarande i detta samhälle), så det är väl det jag har..INBILLNINGSSJUKAN!!

F it..

Eller så inte.. Jag vet inte vad problemet är just nu mellan mig och min stora son. Vi stångas och vi frustar och vi är jobbiga med varandra. Likaså han och hans plastpappa. Men när sonen är hemma hos sin riktiga pappa dom veckorna han har honom, ja då är allt frid och fröjd tydligen. Visserligen så har hans pappa ingen ny och det finns inga andra barn involverad därborta. Så det är bara pappa och son under dom veckorna. Men när han är här så finns det ett till barn att ta hänsyn till och det finns mer regler här och alla vi är lika envisa. Jag vet inte hur jag lättare kan beskrivas än med att  vi stångas rejält ibland. Och hårda ord både från vuxna och son flyger genom luften. Och så slutar det alltid med att jag börjar gråta för att jag får så dåligt samvete. Gillar inte att ha det såhär dom veckorna han är här, men jag kan ju inte bara låta honom hålla på som han vill heller, är man 13 år så måste man väl kunna ha nåra som helst förväntningar på honom, eller?

Men förutom det så går livet på, men just nu är det tungt. Speciellt fysiskt, gör så ont överallt. Den sista tiden har jag haft mkt ont i knän och armar. Och även psyket får ju sig en riktig känga när det är såhär. Och man undrar hela tiden, vad ska det bli av mig? Det känns som om man sitter i ett fönster och bara tittar på alla människor och går förbi därute. Man ser hur alla andra lyckas och är upp över öronen lyckliga. Och här sitter jag i mitt fönster och inte kan ta mig ut. Så känns det och ibland blir det bara för mkt, så då gråter jag en skvätt och sen så sätter jag på "the happy face" och spelar spelet vidare. Hur mkt ska en människa tåla egentligen? Och vad har jag gjort för att fötjäna detta? Ibland kan jag tänka att jag har tex fått denna fysiska smärta för alla mina synder. Och då tänker jag även, jäklar vad jag måste ha syndat!

Så så är de..