Eller så inte.. Jag vet inte vad problemet är just nu mellan mig och min stora son. Vi stångas och vi frustar och vi är jobbiga med varandra. Likaså han och hans plastpappa. Men när sonen är hemma hos sin riktiga pappa dom veckorna han har honom, ja då är allt frid och fröjd tydligen. Visserligen så har hans pappa ingen ny och det finns inga andra barn involverad därborta. Så det är bara pappa och son under dom veckorna. Men när han är här så finns det ett till barn att ta hänsyn till och det finns mer regler här och alla vi är lika envisa. Jag vet inte hur jag lättare kan beskrivas än med att  vi stångas rejält ibland. Och hårda ord både från vuxna och son flyger genom luften. Och så slutar det alltid med att jag börjar gråta för att jag får så dåligt samvete. Gillar inte att ha det såhär dom veckorna han är här, men jag kan ju inte bara låta honom hålla på som han vill heller, är man 13 år så måste man väl kunna ha nåra som helst förväntningar på honom, eller?

Men förutom det så går livet på, men just nu är det tungt. Speciellt fysiskt, gör så ont överallt. Den sista tiden har jag haft mkt ont i knän och armar. Och även psyket får ju sig en riktig känga när det är såhär. Och man undrar hela tiden, vad ska det bli av mig? Det känns som om man sitter i ett fönster och bara tittar på alla människor och går förbi därute. Man ser hur alla andra lyckas och är upp över öronen lyckliga. Och här sitter jag i mitt fönster och inte kan ta mig ut. Så känns det och ibland blir det bara för mkt, så då gråter jag en skvätt och sen så sätter jag på "the happy face" och spelar spelet vidare. Hur mkt ska en människa tåla egentligen? Och vad har jag gjort för att fötjäna detta? Ibland kan jag tänka att jag har tex fått denna fysiska smärta för alla mina synder. Och då tänker jag även, jäklar vad jag måste ha syndat!

Så så är de..

 

Vera

25 februari 2013 12:57

Kramen! Alla andra är inte lyckliga hela tiden...men ibland känns det så. Man får sådär äppelkäckt trösta sig med att det kunde vara värre. Det kan förvisso vara bättre med...men alltid värre, o det vill vi inte! Livet är både si o så, det vet vi, men det finns! Livet måste inte vara rosenskimmer o guldiga skogar...Livet får vara skit. För det går över! När ni stångas som värst...minns att det bara är trygga barn som vågar protestera ;) Kram igen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att vi inte pratar längre.. Varför är det bara jag som ska försöka hela tiden?  Skulle inte tro det.  Så det är inte så konstigt alls att vi inte pratar så mkt.. Tycker jag iaf. Men du har ingen aning om varför. Men jag tänker inye ya på ...

Nu var det längesen igen sen jag skrev igen. Men det känns inte som om jag riktigt har haft tiden på min sida. Eller ja, tid har jag väl kanske haft. Men när man jobbar så mkt så är det väl mest orken som tryter och ens prioriteringar ligger väl ...

Imorrn blir det Arbetsförnedringen igen då. För nu har jag faktiskt inga nya pass inbokade. Jobbade sista nu ikväll. Och dom säger ju det, första arbetslösa dagen. Då ska man in och påanmäla sig igen. Inte för att jag kommer få ut så mkt av stämp...

Inget att tala om iaf känns det som. För jag måste ta allt jobb jag någonsin kan. Ligger man på latsidan så finns det ingen chans i världen att man kommer få något mer varaktigt. Men nu finns det ju dom som bara ska ha före. That´s it.. Nämen jag...

Nä du, det känns inte som så. Inte den här sommaren. Nån ledig dag här och där, men int så mycket mer än så.  Men som det känns just nu så skulle jag vilja jobba mer. Och gärna lite nätter.    I helgen nu så fick jag det bekräftat att det fortf...