Den känslan jag avskyr mest av allt, eller ja, en av några känslor som jag avskyr mest av allt är känslan av att man är ensam. Jag är rätt så ensam skulle jag påstå. Jag har inget stort socialt nät. Om så inget socialt nät nästan. 

Jag har en bästa kompis, jag har haft 2. Men mitt "I" har sina egna problem som gör att jag inte vill belasta henne med ännu mer. Jag kommer älska henne till dödagar.

Mitt "E", är inte mitt "E" längre. Tyvärr. Inte på samma sätt. År 2011 förändrades vårat förhållande radikalt. 

Va fan var det som hände egentligen? Har fortfarande svårt att greppa det. Alltså jag kan greppa min egen roll i det hela och jag skäms som en jävla hund. Hur kunde jag sätta denna vänskap på spel som jag gjorde? I dunno..

Men jag är besviken och arg på mig själv!

Och visst, jag har väl någon enstaka bekant som jag umgås med ibland över en fika. Men det känns som om livet skulle kunna vara så mkt mer än bara enstaka vänner. 

Jag har min Sol-grupp, men det är ju på nätet och det finns en enda människa där som bor nära mig. Men även där känns det som om jag glider runt lite granna på ytan bara medans man ser på när dom andra skojar och har roligt. 

Jag har aldrig varit en människa som tar plats.

Sen har man ju detta med ens situationer med smärtan som man inte får någon som helst hjälp med att sätta in i rätt fack. Eller ja, hjälp kanske jag får, för jag hoppas att den nya läkaren är ute efter att hjälpa mig. Men jag tycker inte att jag blir lyssnad på och tagen på allvar. Så då glider man ju också runt lite sådär ovanpå och vet inte vart man passar in. Man saknar någon sorts samhörighet med likasinnade.

Jag vet inte ens om jag hör hemma i mitt eget hem. 11 år har det snart gått och man vill ju att allt ska vara bra, en det är ju lite si och så med det. Eller mitt eget hem, det är det ju inte egentligen. Jag är ju bara en inneboende.

Och skulle inte detta funka så vet jag inte vart jag skulle ta vägen. För jag har ju inga bra förhållanden med mina föräldrar tex och jag kan ju inte skaffa något eget bara sådär. Jag känner mig som en hundbajs på våren som dom allra flesta hatar att se och känna lukten av när det börjar tina. Jag menar, varför funkar saker och ting inte för mig när det gör det för så många andra?

Undra sa flundra om gädda är en fisk??

Joenvisst..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att vi inte pratar längre.. Varför är det bara jag som ska försöka hela tiden?  Skulle inte tro det.  Så det är inte så konstigt alls att vi inte pratar så mkt.. Tycker jag iaf. Men du har ingen aning om varför. Men jag tänker inye ya på ...

Nu var det längesen igen sen jag skrev igen. Men det känns inte som om jag riktigt har haft tiden på min sida. Eller ja, tid har jag väl kanske haft. Men när man jobbar så mkt så är det väl mest orken som tryter och ens prioriteringar ligger väl ...

Imorrn blir det Arbetsförnedringen igen då. För nu har jag faktiskt inga nya pass inbokade. Jobbade sista nu ikväll. Och dom säger ju det, första arbetslösa dagen. Då ska man in och påanmäla sig igen. Inte för att jag kommer få ut så mkt av stämp...

Inget att tala om iaf känns det som. För jag måste ta allt jobb jag någonsin kan. Ligger man på latsidan så finns det ingen chans i världen att man kommer få något mer varaktigt. Men nu finns det ju dom som bara ska ha före. That´s it.. Nämen jag...

Nä du, det känns inte som så. Inte den här sommaren. Nån ledig dag här och där, men int så mycket mer än så.  Men som det känns just nu så skulle jag vilja jobba mer. Och gärna lite nätter.    I helgen nu så fick jag det bekräftat att det fortf...