Sagt nej till något som i det lååånga loppet kanske hade blivit awesome. Men för en så jäkla blödig och psykiskt svag (i oerhört pressande och stressande situationer) person som jag, så tror inte jag att jag skulle fixa det efter bara 6 veckor. Det var som att kastas in i elden på en gång och sen får du kämpa din väg ut bäst du vill.

Alltså kontrasterna mellan att vara i hemvården till att börja på IVA var som mellan himmel och helvete. 

Så jag tackade nej. Och i samma sekund som jag gjorde det så ångrade jag mig. 

För tänk om det i slutändan kunde bli bra. Och jag vet att det skulle bli det. I slutändan.

Men inte efter bara 6 veckor. 

Men ja, så nu sitter jag här igen, efter ännu ett misslyckande. Och utan någonting att göra. 

D som säkert blir irriterad igen. Och kommer sucka och ha sig och få ur sig nåt otrevligt också.

Jävla mig helt enkelt. Punkt och slut!!