Med stormsteg. En och en halv vecka kvar tills jag börjar min inskolning på IVA. Jag är så sjukt nervös. 

Vissa dagar känner jag: Detta kommer jag klara som en dans. Fasiken vad jag längtar till att göra något nytt. 

Och andra dagar känner jag: Ush nej, jag kryper under en sten och kommer inte fram igen. För detta kommer gå åt skogen. 

Ja jag vet inte ja, jag tror ju egentligen verkligen att det kommer att bli riktigt kul att få komma närmare riktig vård, men det är just DET som skrämmer byxorna av mig. Jag menar, IVA, hallå??!! Det kan ju handla om liv och död där, for real. 

Men just i detta nu så mår jag inte tipptopp inte. Har fått höra av någon som ska stå mig nära att jag inte bryr mig om min största pojke. Vilket är det största skit snacket i denna värld.

Sen att den minsta grabben är bortskämd så fruktansvärt utav sin pappa tänker inte jag ta på mig, för jag har inte dom pengarna. Jag kan inte ens handla strumpor och kalsonger till varken den lilla eller den stora, eftersom att jag måste prioritera maten först. Sen nödvändigt ont till pojkarna. Sen bensin. Läkarbesök. Mediciner. Diverse räkningar. Nödvändigt ont till mig själv. Typ så.

Men hade jag haft dom pengarna så hade jag själv (och inte hans mormor) köpt den dära dyra grejen till  min son, för han förtjänar den. Absolut! Och jag har aldrig nånsin sagt nånting annat. Och jag försvarar honom jämt! Eftersom att det görs skillnad på mina barn i min sambos släkt. Sjukt men sant.. Och jag försvarar honom till dödagar om det skulle vara så.

MEN jag kan inte stoppa pappan till den minsta sonen att göra som han vill med sina pengar. Men jag kan inte matcha honom. 

Saker och pengar är inte allt för mig och det är det jag försöker lära mina söner också. Men kom inte och tro kära du att jag inte vill ge dom det allra bästa! Och kom inte och tro kära du att jag missunnar någon av mina pojkar att få saker av någon annan! 

//Linda..