Och varför det? Jag som började få småsmåsmå vårkänslor. Det har varit 16-17 plus vissa dagar i solen och det rann ur stuprännerna. Men nu vräker skiten ner som om det inte finns nån morrondag. Ush och fy och bläh!! 

Jag längtar till värmen, min kropp och mitt onda längtar till värmen. Men tills den kommer så får duschen duga som extra värmekälla och täcket typ. 

Idag har jag avverkat 2 mil på cykeln, på under 30 minuter. Nu är det kanske inte sååå jäkla snabbt tycker ni, men det är en hygglig bra start iaf känner jag. Men nu ska man ju bara hålla i att röra sig varje dag, det är ju det som kommer vara utmaningen. Och hade den vita skiten utanför inte VRÄKT ner så hade jag åkt till elljusspåret bakom E.ON.-arena också och gått ett par varv. Men jag absolut hatar snön..

Igår var jag hos karlns systerdotter och fikade och pratade lite skit. Det är jämarns trevligt att nån i den släkten inte har nånting emot mig och är glad för att jag och karln prövar igen. Karlns syster är glad också och det känns ju också jätte bra och skönt. För det är riktigt psykiskt jobbigt att känna sig utfryst och utanför. Menmen, jag kan ju inte bestämma över hur andra ska acceptera ursäkter osv.

Men alla är värda en andra chans..enligt mig iaf..

//Linda...

Och det är det att ändra sin bloggs utseende här på bloggplatsen. Dilemmat här istället är ju att jag iaf, aaaaldrig blir nöjd. Och blir jag nöjd, så tröttnar jag fort. Tror att det har med det faktum att jag är en äkta humörmänniska. 

Min vardag är mkt humör och så är det bara. Dock inte alltid lika lätt att ändra på andra saker i sitt liv som det är här dock då  ..men det hade ju varit najs det också ju, men man kan ju inte få allt här i världen. 

Men jag önskar VERKLIGEN att det kunde ha varit lite lättare just nu i mitt arbetslösa liv. Jag menar, att få till alla papper och diverse intyg som a-kassan vill ha av en är ju nästan en omöjlig uppgift. Arbetsgivarintyg både hit och dit, intyg på antal sjukdagar inom vissa datum, vad gjorde du då och vad gjorde du där och bla bla bla.

Och denna jäkla väntetid från alla håll..hoppas ju att man får retroaktivt när det beger sig. Men just nu så är jag bara sååå jäkla less, för vad ska jag och mina barn leva av?? Jaja, det är ju inte deras problem, så det enda man kan göra är väl att sålla sig till fållan, göra som dom säger och hoppas på det bästa. Tack och ta emot och se glad ut..

Men för att jag ska kunna genomföra mina åtaganden så skulle jag ju önska att mina kontakter gör sitt jobb också, men som det är nu så är jag grymt besviken på min nya handläggare på Af, hon skulle ha ringt mig i tisdags, men icke. Och varje dag efter det så har jag lämnat meddelanden till henne att ringa. Men tjii på mig.. Dålig stil!! 

Nämen nu får det bli ett glas Dr Pepper och sen sängen tror jag, ska ju iväg och kolla på innebandy imorgon och då måste jag ju orka heja och ha mig..

Lite Dr och sen säng, japp...så får det bli..

//Linda.. 

Att jag har fått en andra diagnos, en utöver den sk "kärringsjukan"-fibromyalgin. Alltså, såklart så har jag varit medveten om den ända sen den dagen, förra veckan, då jag var hos läkaren. Men jag har väl inte riktigt tänkt så mkt på den eftersom att jag har ju misstänkt detta länge. Men man vill ju inte vara sjuk bara för att man har misstänkt det. Ehlers Danlos Syndrom----Hej på dig, jag heter Linda, vad vill du?

//Linda..

Och då blir mitt svar: No shit sherlock. Och jag HATAR det, kan inte sova som man ska, måste springa runt med värsta största handduken så att jag alltid har nåt jag kan snyta mig i, har börjat få en jämarns öm näsa, smaken finns men den är väl inte den bästa osv osv. Jag absolut hatar att vara förkyld!! Och speciellt när man har saker man måste göra, så jäkla bajs på ren svenska. Men det är ju skönt att man är arbetslös just nu då om man nu ska absolut bli sjuk.

Sitter just nu på D´s jobb och han är stressad som fa.an, han springer omkring som en nackad höna.

Så jag sitter här, bloggar lite, dricker varm chocklad och drömmer om en flaska kall cola..haha.

Äsh, screw this and give me my towel...

//Linda..

Minnet är som en gammal senil tants. Uselt.. Och jag hatar det! Jamen jag menar, hade inte mitt huvud suttit fast på mina axlar så hade jag förlagt det också nånstans. Helt sinnes ibland..

Åsså kommer jag ihåg, men jag ska göra det sen, men tror du att jag kommer ihåg det? Skulle inte tro det va, 8 av 10 ggr glömmer jag. Otroligt frustrerande kan jag meddela. 

Ikväll så har jag, D och båda pojkarna varit i elljusspåret bakom E.on-arena Jag och Philip gick och D och Elias åkte skidor. Jag och Philipen hade inga skidor, men det var skönt att få komma ut och röra på sig. Och Eliasen var fasiken huuur duktig som helst. Han blev Mr Awesome och han tyckte det var jätte roligt heeela tiden. Och hela tiden är fasiken bra, för han ville absolut skida hela varvet. Och det är 2500 m, 2½ km. Och att fixa hela varvet första gången man är ute och skidar är ju grymt. Men han har ett Vasa-lopp att träna till säger han. Så han har räknat ut hur många dagar han kommer hinna träna tills den stora dagen den 15/2. Då smäller det, 900 meter och han ska ju bara vinna  

Nä, här kan man inte sitta och hänga. Se Criminal Minds och sen hoppa i säng eller hoppa i säng bums?!?! That´s the fråga, kanske sängen på en gång iaf, för jag har ju ett otroligt viktigt möte imorrn kl 10.00 Hmmm...

//Linda.. 

Ett kapitel börjar komma till sin ände och ett annat börjar strax därpå. Jag hoppas att nästa kapitel bjuder på skratt. Skratt kan man inte få för mkt av egentligen. Jag behöver få skratta mera. Mitt psyke behöver det. Min kropp behöver det. Så nästa kapitel hoppas jag innehåller mkt, mkt mer skratt.   

Och snart så ska jag och den däringa där ge oss på ett nytt hälsosammare liv. Försöka få till lite striktare rutiner och lite regler. Både för oss själv och för barna. För den sista tiden så har det blivit lite si och så med det. Men man märker att man själv mår sämre av att inte ha rutiner och man märker absolut grabbsen att dom behöver få tillbaka rutiner, riktlinjer och lite bättre regler. Så då är det så det får bli helt enkelt. Det kommer bli mkt, mkt, mkt knorr och gnäll och suck och stön i början.  Och det gäller även från oss vuxna. Det kommer ta mkt vilja..ren och skär jäkla envishet, men det kommer iiiiiinte vara speciellt kul alla ggr. Men det är bara att fokusera på att allt kommer bli lättare och till slut så är det mitt, våra liv. Så nu blir det: hushållssysslersschema, matmenyer för en vecka i taget och 2 vuxna som står orubbliga i det dom säger. Iaf när det kommer till att hålla speltider. Det finns annat här i livet än att spela dator och tv-spel. 

Men i slutändan, nångång där framme, så kommer mina grabbs att tacka mig. Det här kommer bli bra.

Det känner jag...leeeeeet´s gooooo!!!!

//Linda..

Inte..det blir inte operation. För det första så "kvalificerar" jag mig inte till en operation och skulle jag ha gjort det så skulle jag ha tackat nej. För jag är där jag är pga helt fel anledning. Jag har inte blivit tjock för att jag äter för mkt mat. För jag äter inte. 1 gång per dag käkar jag allt som oftast, middag, tillsammans med barna. Men det är också det jag äter i matväg. Nej mitt problem ligger i att jag är sockerberoende. Jag byter ut måltider mot dricka. Eller i perioder, mot Red Bull. Sen käkas det socker. Jämt och ständigt. Går inte en enda dag utan att det är godis, snacks, dricka, nånting! Så jag har fått en remiss till Ångestenheten, för att få börja träffa psykolog och dietist. Dietisten som jag fick remissen av sa att jag har en ospecificerad ätstörning. Och det kan jag ju hålla med om, för jag har ju allt annat än ett sunt förhållande till detta med mat eller ja, till socker. Men att gå på denna informationsträff i viktgruppen var mkt nyttigt för mig, även om jag inte siktar mot en op längre. Träffen gav mig bekräftelse på att jag skulle lita på min magkänsla. Och det känns som helt rätt beslut. Så nu får jag ju förhoppningsvis hjälp att tackla mitt dilemma från ett annat håll. Det kommer ju absolut att ta sin tid, det är ju inget man gör på en grisblink, men i slutändan kommer det nog att bli bra. Måste bara ha ett jävla anamma och inte ge upp när det blir jobbigt. 

Och det kommer det att bli, för att tappa minst 30 pannor är ingen barnlek. Men jag bara MÅSTE, för min kropp håller bokstavligen talat på att gå sönder. Och jag är ju för i helvete BARA 30 år. Ens liv ska inte begränsas då, inte mer än vad min fibro redan gör då´rå. En grej får liksom räcka känns det som. Och mina barn förtjänar att ha en morsa som orkar. Orkar leka. Orkar leva. Orkar vara. Orkar, Orkar, Orkar!!!!

//Linda..

Ja du, det vet jag faktiskt inte. Men det ska man ha klart för sig, att livet är inte och blir nog aldrig som förväntar sig. Känns konstigt dock att denna långa tid bara ska vara över nu. Känns orättvist att det bara ska ligga på mig. 

För det köper jag inte. Men det är som det är nu och då får det vara så då. Jag, självklart, hoppas att nångång, längre fram, nångång. Att man iaf kan prata om sörjan och ta det därifrån. Jag hoppas iaf. Och skulle du nånsin läsa detta inlägg så vill jag säga, igen, Jag älskar dig och kommer alltid att göra!   Och jag är genuint ledsen över allting som har hänt och hur det har utspelat sig. Men som du alltid har sagt till mig, i alla år, att detta sker nog för ett skäl. Det är meningen, men jag är hundra på att det inte alltid behöver vara såhär och att alla kan ändra sig. Jag VET att alla kan det och jag vet att alla är värda nya chanser. Jag intalar mig själv att det kommer. Nångång, nån dag, senare.

//Linda..