Eller vad är det som händer? 

Ja du, jag har varit med om en del konstiga saker idag. Man kan gott säga att man aldrig upphörs med att förvånas.

Detbörjade med att IVA-s schef på sjukhuset här i stan ringde och vill träffa mig imorrn vid 10 för att prata om eventuellt sommarjobb i sommar. Natten. Måste dock hitta en referens att ge honom.

Och strax efter det så plingar det till ett sms i mobilen där en tjej från rekryteringen, här i min kommun, som undrar om jag kan jobba påskhelgen och imorrn. Alltså, jag blev så jäkla snopen så jag sa ja på tre röda. 

Till saken hör att i slutet av december förra året så ringde rekryterarnas chef till mig och informerade om att jag inte längre var välkommen. Så jag har ju raderat alla nummer till chefen och till grupperna osv. Inte trodde jag, in a million years, att dom skulle någonsin höra av sig igen. Men jag har ju hört från några fåglar som kvittrat i mitt öra att dom har inga vikarier att tillgå. Så dom måste vara grymt desperata.

Alltså, jag har saknat de flesta som jobbar där och jag har saknat något att göra. Men min kropp kommer ju inte tacka mig, men eftersom att det är så förbannat jävla svårt att få någon hjälp eller jag ska väl mer säga adekvat hjälp i vården här, så är det väl det enda jag kan göra är att bita ihop och lida i tystnad. Och tro på allt vad dessa läkare säger till mig. Men som sagt, desperation gör en göra många knasiga saker ;)

Undra vad dom som jobbar imorrn säger när jag kommer. Och vad ska jag säga. Tror inte jag behöver säga så mkt egentligen, dom vet nog. Kanske..

//Linda