Om att denna blogg kan tyckas vara en klagomur om hur jävligt det är att ha ont hela tiden. 

Men detta är jag! Jag är en människa som har kronisk smärta, jag kommer inte ihåg när jag sist var smärtfri.

För det var när jag var 18 och jag är 31 nu. Men jag kommer inte ihåg hur det känns att vara smärtfri.

Men jag är inte min smärta, men det är en stor del av mig. Den förstör för mig, den lär mig, den upplyser mig och den slår ut mig ibland. Men jag är inte min smärta och jag jag vill inte bli (helst) behandlad annorlunda bara för att jag har ont. Utan det ligger på mig att lära mig att säga nej. Nej, detta klarar inte jag. Nej, jag vill inte detta. Nej, nej, nej..

Andra kan inte se att jag har ont, andra kan inte bara veta att jag har ont. Och jag kan inte förvänta mig att människor runt omkring mig bara ska veta. Jag måste säga nej och jag måste berätta.

Men man vill ju inte säga att det är överjävligt det första man gör när man träffar en ny människa. 

För jag är INTE min smärta, jag är en vanlig människa också.

Men ibland vill man bara behöva få klaga lite, man måste få spy ur sig med hur jävligt det är.

Man måste få lätta sin börda. För att sedan kunna kämpa vidare med ett leende på läpparna.

För jag är inte min smärta, men smärtan är en del av mig.

/Linda