Om att denna blogg kan tyckas vara en klagomur om hur jävligt det är att ha ont hela tiden. 

Men detta är jag! Jag är en människa som har kronisk smärta, jag kommer inte ihåg när jag sist var smärtfri.

För det var när jag var 18 och jag är 31 nu. Men jag kommer inte ihåg hur det känns att vara smärtfri.

Men jag är inte min smärta, men det är en stor del av mig. Den förstör för mig, den lär mig, den upplyser mig och den slår ut mig ibland. Men jag är inte min smärta och jag jag vill inte bli (helst) behandlad annorlunda bara för att jag har ont. Utan det ligger på mig att lära mig att säga nej. Nej, detta klarar inte jag. Nej, jag vill inte detta. Nej, nej, nej..

Andra kan inte se att jag har ont, andra kan inte bara veta att jag har ont. Och jag kan inte förvänta mig att människor runt omkring mig bara ska veta. Jag måste säga nej och jag måste berätta.

Men man vill ju inte säga att det är överjävligt det första man gör när man träffar en ny människa. 

För jag är INTE min smärta, jag är en vanlig människa också.

Men ibland vill man bara behöva få klaga lite, man måste få spy ur sig med hur jävligt det är.

Man måste få lätta sin börda. För att sedan kunna kämpa vidare med ett leende på läpparna.

För jag är inte min smärta, men smärtan är en del av mig.

/Linda

 

Vera

14 mars 2013 13:23

Klart du ska gnälla i bloggen! Det är det den är till för;) Jag gnäller konstant i min...jag tycker det är ett jättebra sätt att få utlopp för tankar. O för mig känns det alltid bättre efteråt. Man är aldrig sin sjukdom eller värk. Men det påverkar alla. Både oss som har problemen o vår omgivning. Vi måste bli bättre på att säga som det är o vår omgivning bättre på att förstå. Eller försöka förstå.Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att vi inte pratar längre.. Varför är det bara jag som ska försöka hela tiden?  Skulle inte tro det.  Så det är inte så konstigt alls att vi inte pratar så mkt.. Tycker jag iaf. Men du har ingen aning om varför. Men jag tänker inye ya på ...

Nu var det längesen igen sen jag skrev igen. Men det känns inte som om jag riktigt har haft tiden på min sida. Eller ja, tid har jag väl kanske haft. Men när man jobbar så mkt så är det väl mest orken som tryter och ens prioriteringar ligger väl ...

Imorrn blir det Arbetsförnedringen igen då. För nu har jag faktiskt inga nya pass inbokade. Jobbade sista nu ikväll. Och dom säger ju det, första arbetslösa dagen. Då ska man in och påanmäla sig igen. Inte för att jag kommer få ut så mkt av stämp...

Inget att tala om iaf känns det som. För jag måste ta allt jobb jag någonsin kan. Ligger man på latsidan så finns det ingen chans i världen att man kommer få något mer varaktigt. Men nu finns det ju dom som bara ska ha före. That´s it.. Nämen jag...

Nä du, det känns inte som så. Inte den här sommaren. Nån ledig dag här och där, men int så mycket mer än så.  Men som det känns just nu så skulle jag vilja jobba mer. Och gärna lite nätter.    I helgen nu så fick jag det bekräftat att det fortf...